Det handlar naturligtvis om ishockey, en sport som jag själv började spela i 10-årsåldern och ganska omgående blev målvakt, då skridskoåkningen hade lite i övrigt att önska. Dumt nog kan man säga vaktade jag målet i Mjölby Södra under den tiden då målvakten enbart körde med munskydd och där den första masken senare som kom fram tyvärr var så dumt utformad att den pressades mot ansiktet, så fick man en puck där så sprack skinnet ändå och det blev bl a åtta stygn på Vadstena lasarett.
På den tiden, vi pratar alltså 60-tal, fanns det också motståndare med löd i bössan. Framförallt tänker jag på en lirare i IFK/IKS som heter Benny Wendt, sedermera kanske mest känd som IFK Norrköpings-spelare och under nio år proffs i Europa och Hongkong i olika klubbar. Han hade ett ruggigt slagskott så man nästan fick skrämselhicka.
Mjölby Södra var på den tiden i dåtidens division 2 och värvade ner några norrländska spelare. Den jag minns bäst är Gunnar Strömberg, även han känd för ett grymt skott. Gunnar hamnade efter åren i Mjölby som tränare i bl a Vita Hästen.
När jag började jobba på Folkbladet i Norrköping hette klubben visserligen IFK/IKS men efter några kalla år på uterinken på Idrottsparken byggdes Himmelstalundshallen 1977 och då hade IFK/IKS redan blivit Vita Hästen också. Den förändringen gjordes redan 1973 och anledningen till att man kallade klubben i folkmun för Vita Hästen, var att IFK spelade i vita tröjor medan Sleipner var Odens häst i den nordiska mytologin.
Redan på 70-talet nådde klubben en hel del framgångar och både 1968 och 1972 spelade man kval till den högsta divisionen utan att lyckas avancera.
I mitten på 70-talet började det gå sämre och 1977 blev det degradering, samtidigt som Himmelstalundshallen byggdes.
Det tog Hästen tre år att komma tillbaka och 1986 inleddes så projektet Elit-90 vilket fick många företagare i Norrköping att satsa pengar. Under åren 1990, 1992, 1994 och 1995 var man ytterst nära att ta steget upp i högstaligan men föll i kvalserien där bara ett lag gick upp.
Närmast var man 1990 då Richard Rauge och co föll på målsnöret efter att i sista omgången vunnit med 6-1 mot Björklöven samtidigt som Rögle tappade en klar 4-1-ledning till förlust mot Modo vilka därmed tog elitserieplatsen. Mer deppade hockeyspelare har jag aldrig upplevt efter slutsignalen…
1996 kom så klubbens första konkurs. Elitsatsningen hade tärt på ekonomin och nu fattades det 7 miljoner kr i kassan.
En ny klubb (Norrköping Hockey) bildades dock omgående, men då man skulle börja spela i den femte och lägsta divisionen efter konkursen gick man samman med Skärblacka Hockey och kunde ta deras plats ett steg högre upp. Det nya klubbnamnet blev Norrköping Skärblacka Hockey 96, men något år senare ändrades namnet till Hästen Hockey, då man också kom upp i division 1, tredje högsta serien i landet.
2006 tog klubben återigen namnet HC Vita Hästen och efter några år i toppen av division 1 tog man till slut steget upp Hockeyallsvenskan. Redan första säsongen, 2014, kvalade man till SHL där det dock blev stopp mot Modo (0-4 i matcher). Därefter fortsatta Hästen lira i allsvenskan fram till 2023, då andra konkursen var ett faktum. Den här gången gällde det klubbens aktiebolag som hade en skuld på 12 miljoner kr. Däremot undantogs föreningens ungdomsverksamhet, som i dag är mycket blomstrande.
Följden blev att elitlaget fick starta om i division 3, en serie man vann direkt. Även höstens division 2-serie tog man hem, men med start i söndags, handlar det även om att vinna Alltvåan (18 nya matcher) för att gå direkt till division 1-kval.
Intresset för Vita Hästen i Norrköping har alltid varit stort. Även nu när klubben gick i konkurs för andra gången ställde supportrarna upp och klubbens publiksnitt på 1400 åskådare under hösten är det inget lag i tvåan som matchar.
I fjol kunde också Hästens nya styrelse räkna in flera tunga sponsorer, vilket gjort det betydligt lättare för klubben att starta om. Gamle elitmålvakten Fredrik Jensen är det numera som håller i rordret och han verkar vara en man med kontroll över vad som sker i föreningen. Häromdagen presenterade han också drömmar om att få en uppfräschning av Himmelstalundshallen som skulle kunna ge klubben bättre intäkter vid sidan om själva entréslantarna.
Jag har som sagt följt hockeyn i Norrköping i över 50 år och jag tror fortfarande på en framtid för sporten. Fast SHL låter i mina öron tyvärr väldigt avlägset.