Hur många av dem skulle du helst vilja hugga i foten med högaffeln?
Om du fick välja.
Nu finns det ju dessvärre inget val. Att vara inhyrd är lite som det där one night-standet som bara inte för sitt liv fattar när det är dags att gå hem.
Eller som en störig lillebror som vägrar lämna ditt rum trots att du kastat tre leksaksbilar i huvudet på honom.
Vi väljer inte våra stallkamrater. Stallägarna gör.
Det finns ett uttryck som säger att hästfolk är ”lite speciella”. Det är vi säkert också. Men att en del är rent bindgalna, det var det i alla fall ingen som varnade mig för när jag skaffade häst …
Ett ofrivilligt samboskap, fast lite mer som en ockupation. Eller en mild form av kidnappning. Hur som helst så tvingas vi att umgås med dessa människor vare sig vi vill eller inte. Och som alltid: många människor i grupp bäddar för problem. Skjut mig inte nu: Men många kvinnor i grupp gör inte saken lättare.
Det finns så mycket saker man kan vara oense om i stall.
Det har årtionden av hästrelaterad verksamhet lärt mig, den hårda vägen.
Vem är det till exempel som envisas med att ta foder från ovansidan av balen så den ser ut som en trasselsudd och kräver Magnus Samuelsson för att få loss det minsta strået?
Vem är det som aldrig sopar efter sig? Vän av ordning skulle säga att detta troligen är samma person. Men ack nej, alla har sina egenheter. Och alla egenheter är en källa till irritation.
Någon retar sig på lampor som inte släcks, någon annan på att det är för mörkt. En tredje hittar inte lysknappen. Någon vill fodra i hagen, en annan vill ha brodd, en tredje vill gå ensam. Ja, du börjar fatta.
Personligen har jag genom åren fått höra att jag är osocial och inte stannar och pratar. Nu är väl det där en definitionsfråga. Jag kanske bara inte gillar dig ... Eller som man säger: ”det är inte jag som är omogen, det är du som är en bajskorv.”
Ibland vill man helt enkelt vara ifred. Och det måste ju få vara okej det med, tänker jag.
Men så finns det de som alltid vill prata. Med alla. Hela tiden. All respekt för det men ibland måste man få fly. ”Jag såg Petra där borta, hon ville dig något tror jag”, säger jag medan jag pekar glatt ut på logen.
Jag står ändå i ett väldigt bra stall, med bra folk. Jag gillar faktiskt principen storstall. Då kan man gå lite under radarn och sköta sig själv. Eller?
NEJ!
Oavsett stall kan man aldrig sköta sig själv. Den ofrivillige sambon trycker på vare sig man vill eller inte. Det ska diskas, tvättas, sopas och gnos. Det ska städas och sopas. Det ska lagas mat, tas hänsyn och skötas om. Ungefär precis som med en vanlig sambo. Och vem vill inte hugga sin sambo i foten med en gaffel ibland så att säga? Gudarna ska veta att min med en ängels tålamod säkert vill lönnmörda mig ibland, med all rätt.
Men de flesta av oss har ju ynnesten att faktiskt få välja sin sambo hemmavid. Det underlättar ju.
Min kallar stall för ”Big Brother-hus”- alltid med drama. Och visst ligger det något i det. Det är ju som en enda stor dokusåpa där alla vet bäst. Inte bara om sin egen utan oftast allas hästar. Det finns alltid självutnämnda elitryttare med behov att dela med sig och hobbyryttare med svansen mitt i handen. Det finns alltid den pratglade och den tystlåtne, den vresige och den charmige.
Men trots det: Jag skulle faktiskt aldrig vilja ha det på något annat sätt. Jag gillar olikheter.
Vem jag är i definitionen ovan? Det får du nog fråga någon annan om.