Var det för att han var för snygg, för duktig, för perfekt och allt det där man själv inte kunde leva upp till som gjorde honom svår att tycka om? Förmodligen.
Plus att killen spelade i fel lag. Manchester United var ju det värsta man kunde tänka sig. Smuts för oss som hade våra sympatier på annat håll.
Med den bakgrunden borde jag ha varit immun mot att streama dokumentären på Netflix. Varför glo på rika människor som man innerligt ogillar? Enligt brittiska Daily Mail fick familjen Beckham närmare 215 miljoner kronor för att öppna arkivet till privatlivet. Det var säkert en guldmarinerad morot för att säga ja, samtidigt som Beckhams sedan tidigare äger och har mer än man orkar förbruka över en livstid och lite till.
För att göra en lång historia kort så kunde jag till slut inte värja mig mot att faktiskt titta på serien, som redan är succé för streamingjätten Netflix. Endast dokun om prins Harry och Meghan Markle har dragit fler tittare den senaste tiden. Beckhams håller med andra ord nästan samma klass som sitt kungahus vad gäller intresset bland engelsmännen. Med 85 miljoner följare på Instagram är det rätt svårt att bortse från Davids popularitet.
Är dokumentären om Beckham bra? Tja, det beror väl på vem man frågar.
Har man noll intresse för fotboll, tjejband och en genomvidrig brittisk press så kan man såklart istället välja exempelvis "Bonde söker fru".
Sensommaren 1996 bilade jag och några kompisar omkring i England och den 21 augusti slog vi upp våra tält utanför Manchester, där United skulle möta Everton samma kväll. En snubbe i gänget var inbiten ManU-supporter så det var bara att haka på. Minns att biljetterna som vi tvingades köpa på svarta börsen utanför arenan var svindyra.
Fotbollsmässigt blev det lyckligtvis en jackpot. Vi fick se en kanonmatch som slutade 2–2. En 21-årig David Beckham assisterade Jordi Cruyff till första målet, men själv var jag mest fascinerad av auran kring Eric Cantona och Evertons stjärnduo Neville Southall och Duncan Ferguson (skotten gjorde båda målen för gästerna).
Inte långt ifrån oss – vi satt på en av de främre raderna – kunde vi se Alex Ferguson, Uniteds legendariske manager – frenetiskt tugga tuggummi, högröd i ansiktet.
Besöket på Old Trafford fick mig varken att bli United-supporter eller ens gilla David Beckham.
Men det är svårt att inte känna sympati för David Beckham efter att ha sett Netflix-serien. Jag vet att paret Beckham haft sista ordet kring vad som ska visas, men som tittare tycker jag ändå att de är väldigt öppna om livet de lever med sina tre barn. David Beckham bedyrar gång på gång hur mycket familjen betyder för honom och Victoria Beckham blir rörd när hon ser sin make tillsammans med hans stöttande föräldrar. Det känns äkta på något vis.
Man får även ta del av de tuffa tiderna, som när David blev hela Englands spottkopp efter kvartsfinalförlusten i VM mot Argentina 1998 då han fick rött kort ett att ha sparkat på Diego Simeone. Då hade han det inte lätt, "Becks".
Tillbaka i England blev han utbuad på varenda arena United besökte och utanför en pub i London hade någon "hängt" en Beckham-docka, vilket fick stora rubriker i tabloiderna.
Hatet Beckham fick motta är fortfarande ett svårläkt ärr hos familjen men andemeningen är trots allt att tiden läker såren, till och med efter otroheterna.
Det går ingen nöd på familjen Beckham om man säger så.