Jag vet att hon var lite äldre. 19 år faktiskt.  

I juni skulle hon ha födelsedag.  

Den 25 om vi ska vara petiga. 

 Den 28 maj drog hon sin sista suck. Jag var inte där. 

 Jag hade slutprov på min arbetsplats. 

 Beslutet var akut. 

 Jag fick aldrig säga farväl. 

 Mitt under examinationen fick jag ta beslutet jag bävade för. 

 ”Hon måste avlivas”. Det sa min veterinär för fjärde gången inom loppet av 8 år. För tredje gången de senaste tre åren. Det är fan inte rättvist. 

Jag kan inte tycka att det är rättvist. 

 Alla som har djur vet att det är det värsta man kan vara med om. Det enda man vet är att den här dagen kommer. Man är aldrig beredd. Det spelar ingen roll hur gammalt djuret är. Hur tuff man själv är. När kroppen faller till marken och glöden i ögonen slocknar för alltid är man maktlös som ett barn. Det spelar ingen roll hur gammal du är. 

Du är aldrig förberedd. 

 Aldrig.

 Nu hänger grimman med de andra. De där som aldrig kommer att användas till någon annan häst. Sadeln hänger kvar på sin plats och tränset är noggrant undanhängt. Ingen får röra. Om man förnekar det länge nog, har det aldrig hänt då? Tveksamt. Jag saknar till och med hennes hot om bett och sparkar när hon inte fick som hon ville. 

 Erbjudandena om en ny plåsterhäst haglar in. ”Den här skulle passa dig.” ”Kolla vad fin”. 

Ja, alla är fina. Men när är man redo att fylla de där skorna som hängts upp på hyllan för alltid? Kanske direkt som plåster på såren. Kanske aldrig.

Jag tackar gudarna att jag har henne kvar. ”Den där andra.” Den där extremt håriga tjejen som flyttade in för drygt ett och ett halvt år sedan. Saknaden är enorm, men tomheten kanske blir något mindre till följd av den underbara individ som möter mig med spetsiga framåtriktade öron varje dag. Den där jag ibland hatar att jag älskar – särskilt när jag flyger som ett barn på en shetlandsponny i motvind för att hon såg en grästuva. Hon är kanske inte vad säljaren sa att hon var. Inte ett dugg faktiskt. Men hon är vår. Och skitjobbig. Och helt perfekt. 

 Nu är det bara en av de svarta damerna kvar. Smärtsamt, tragiskt och overkligt verkligt. 

 Det är bara en häst. Har ni hört den förr? Jag tror inte att icke-hästfolk kan förstå. Det är nog naturligt. 

 För en elitsatsande ryttare kan en sån här sak vara dödsstöten karriärmässigt. Inte konstigt när verktyget för framgångarna och framtidsdrömmarna inte finns kvar. För en husdjursryttare som jag själv är det bara en känslomässig (och såklart ekonomisk) smäll utan dess like. 

 Varje gång säger jag till mig själv ”aldrig mer”. Aldrig mer ska jag öppna mitt hjärta för ett djur. 

Det brukar hålla en vecka eller två. Sen ser jag på mina underbara individer här hemma. Hundar, katter (och nu bara en häst) och tänker att jag är lyckligt lottad. Jag har fått dela liv med de här underbara individerna. Jag älskar dem, de älskar mig. 

Det är inte alla som får den typen av kärlek i sitt liv. 

Hon fick förresten sju år med mig. Det kom upp som ett Facebookminne i går. En online-käftsmäll. 

Det var sju fina år. Sju år med blod, svett och tårar. Men det var ett ovärdigt slut. För tre veckor sedan när det första anfallet kolik kom kände jag det. Jag visste att loppet var kört. Jag borde låtit henne gå då. 

Fråga inte hur, men jag visste. Jag önskar att jag hade fel. Det hade jag inte. 

 Alla sagor slutar inte lyckligt. 

 Så sov gott för alltid min älskade The Happy Agnes.