Det handlar om så kallade blodston, vars hormonfyllda blod används för att i slutänden framställa ett pulver som används internationellt i köttindustrin. Ston avger detta hormon tidigt i dräktigheten och deras enda syfte är att vara dräktiga, varpå fölen oftast sedan går till köttproduktion. De är inte avlade på stam och gångarter. De är avlade för att gynna industrin. Det är sanningen.
Efterfrågan på blodhormonet är således större än efterfrågan på de levande fölen, inte minst då fölkött är en delikatess på island. Produktionen har enligt Sveriges Natur tredubblats sedan 2009 och var god för 100 miljoner svenska kronor 2019. Mycket pengar för ett litet land som island och de jobbmöjligheter som det ger.
På ett sätt kan jag inte förstå moralpaniken.
Att hästar föds upp enbart för köttindustri är ingen nyhet. Island är välkänt för just detta. Särskilt som ön vill vara så självförsörjande som möjligt.
Men det höjs många röster för att de tio dagarna som stona låses in i en liten spilta för att tappas på blod blir en otroligt traumatisk upplevelse, då de inte är tama. Det spelar för mig faktiskt ingen roll att veterinären bedövar området man sticker i. Psykiska sår sitter hårdare än fysiska. Och det finns vittnesuppgifter som säger att ston slår vilt omkring sig för att komma undan och ändå tvingas in i spiltorna med våld. Det är givetvis aldrig försvarbart. Punkt.
Men hos många är det just tanken på att små söta islandsföl slaktas, och lurviga ston behandlas illa som skaver. Det är en helt naturlig reaktion. Men vad är skillnaden från att föda upp en gris, ko eller lamm för köttindustri egentligen? Skillnaden är nog att vi har en relation till just hästar på ett annat sätt i egenskap av husdjur.
Men innan vi tittar alldeles för mycket bort runt horisonten och kritiserar kanske vi ska sopa framför egen dörr här på hemmaplan.
Här avlivar vi travhästar av samma anledning, de tjänar oss inget syfte. Det kan handla om att de inte duger till travet, eller är pensionerade från banan. En häst med ointressant stam, eller för den delen en valack, fyller inget syfte i avelsindustrin. Tillgången på travare är dessutom större än efterfrågan hos de som vill skola om travhäst till ridhäst – tadaa! Friska hästar avlivas på löpande band. I Sverige. 2020. Inte alla, men många.
Jag letar själv efter en häst att skola om. En enda fråga online och inkorgen översvämmades med så många tips på avlivningshotade hästar att jag inte ens har kunnat ta kontakt med alla. Det här är fullt friska hästar som antingen gjort sitt inom travet eller inom aveln. Ingen vill satsa på dem längre. Det är tragiskt.
Och den bistra sanningen är att tränare och ägare inte ens skulle kunna hitta hem till alla oönskade travare om de så gjorde allt i sin makt. Nu har det nog blivit lite slentrianmässigt så att ”ingen vill ha dem ändå, så jag försöker inte ens”.
Det är synd. Statusen på travhästar är på tok för låg. Dessa trotjänare som inte ovanligtvis sprungit in stora summor till ägarna och ställt upp på att åka land och rike runt i ur och skur. För att sedan avlivas utan anledning.
Är ett rimlig tack verkligen ett skott i pannan med en bultpistol? Ett sista farväl som inte skulle behöva göras om statusen på varmbloden höjdes. En resa till regnbågsbron enbart för att människan inte har någon nytta av en längre?
Jag tycker inte det.