Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Hovslagaren – ett nödvändigt ont?

Är hovslagare ett lågstatusyrke eller är det bara vi hästägare som är snåla, frågar sig Folkbladets krönikör Angelica Forsberg.




"Nog fasen är det dyrt att sko. Det är dyrt att ha häst", konstaterar Folkbladets krönikör.

"Nog fasen är det dyrt att sko. Det är dyrt att ha häst", konstaterar Folkbladets krönikör.

Foto: Richard Drew

Krönika2019-10-10 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad skulle du säga om din arbetsgivare bad dig ställa dig i tvärdrag, lyfta leriga gatustenar och stressa runt till olika platser hela dagen för att passa tider? Upprepa detta minst åtta till tio gånger om dagen, fem till sju dagar i veckan. Blir du glad om någon sen skulle kasta nämnda gatustenar till dig så du fick studsa runt som en gummiboll för att fånga dem? Och om din arbetsgivare utöver det klagade på att du är dyr i drift och försöker pruta ner din lön?

Det finns en yrkeskategori vars arbete typ kan liknas med det jag beskriver ovan.

Hovslagaren. Utan bra hovslagare skulle de flesta av oss inte kunna ha häst. Men priserna för skoning har diskuterats i många år.

I en populär hästblogg beskrevs nyligen hur kostnaden för hovslagare gått upp från 400-500 kronor svart för 20 år sedan – till över 1 500 kronor vitt idag. I sak har hen rätt. Det har blivit dyrare att sko. Men i dag är det inte ”Lasse vid grinden” som skor. Vi har utbildade, av Jordbruksverket godkända hovslagare. Det vill säga yrkespersoner med kunskap. Yrkespersoner som ser till varje individ och får den att funka för sitt ändamål.

Nog fasen är det dyrt att sko. Det är dyrt att ha häst. Att köpa hö, täcken, foder. Att äga en hästtransport. En dragbil. Jag kan fortsätta i all evighet…

Inte sällan ser jag ryttare köpa sadlar för 20-30 000 kronor utan att blinka, men samtidigt vill pruta på skoning. En bra hovslagare förebygger skador bra mycket mer än en svindyr sadel, ändå är det inte prioriterat …

Det finns ett gammalt talesätt ”ingen hov ingen häst”. Det tror jag att de flesta av oss vars hästar räddats av just kunniga hovslagare kan skriva under på. Det handlar om vad vi som hästägare väljer att lägga pengar på.

Det där lyxiga schabraket är ju trots allt snyggt ...

Jag upplever personligen att hovslagare blivit någon form av lågstatusyrke i hästägares ögon. Hovslagaren ska bara finna sig i att jaga leriga hovar på studsande hästar i stallgången i 30 minusgrader eller 30 plusgrader. Det är ju ändå ett yrke de själva valt … Ont i kroppen? Det drabbar inte hovslagare.

Dragiga miljöer, ensamarbete och smutsiga hästar är heller inget bekymmer.

Det är dessutom hovslagarens uppgift att träna hästen att stå still. Inte sant? ”Den har aldrig betett sig sådär förut”, är en ursäkt jag tror varenda hovslagare fått höra när det kanske i själva verket handlar om att ägarna inte orkat dressera det närmare tonet tunga monstret som använder hovslagaren som boxningssäck.

Hästfolk förbryllar mig. Vi har inga problem med att lägga tusenlappen på träningar i varje vecka men vill inte lägga samma summa på skoning varannan månad? Man kan köpa grimmor för hutlösa belopp, men blir förbannad om hovslagaren höjer priset med en hundralapp , vill ha vit betalning och kunna spara till sin egen pension.

Det rimmar illa. Räkna exempelvis på vad hovslagaren måste betala för att kunna sko våra hästar – inte minst i form av verktyg och fordon för att ta sig mellan stallen.

Dessutom: Hur många heltidshovslagare vet du som jobbat ett helt yrkesliv utan att tvingas sjukskrivas för skador eller blessyrer orsakade av hästar? Jag vet nog ingen.

Jag tycker det är hög tid att vi uppskattar denna yrkesgrupp. De står där i vått och torrt. De bangar inte för dåligt väder eller tropisk hetta. De ställer inte in för att kroppen värker. De är där, varje dag, alla dagar i veckan, när vi behöver dem. Det minsta vi som hästägare kan göra är att visa lite respekt, skapa en vettig arbetsmiljö och betala räkningen i tid utan att klaga.

Krönika