Att Göteborg Horse show ställer in evenemanget är i tiden. Det är klokt och det räddar liv. Det är som att många nu helt glömt bort att pandemin ens existerar – oavsett om man är vaccinerad eller inte. Det påverkar oss alla. Även ridsporten. Det påverkar inte minst våra landslagsryttare som begått de mest historiska bragderna i ridsportens historia, men ingen fanns där för att se det. Det ger en liten sorgkant i det annars så lyckliga.
Men om vi släpper den uppenbara anledningen (covid19) till att evenemanget ställs in så tror jag att det finns lite smått egenintresse i det hela. Att dra runt ett evenemang så stort som Göteborg Horse Show kostar extremt mycket pengar. Utan publik blir det således alldeles för dyrt att driva runt det, även om man nu skulle fått ha 500 personer per sektion. Det blir en logistiskt kaotisk situation att försöka samordna detta. Och då är ju ändå evenemanget i sig ett logistiskt under med alla ryttare och funktionärer som ska samordnas.
Det här har man inte riktigt belyst. Det är i tiden och lättare att skylla på covid. Beslutet är dock helt rätt även om det drabbar många. Exempelvis har vi nog många besvikna ryttare just nu. Allt blir nu skjutet på framtiden. Vi får väl unisont hoppas att eländet ger sig snart så vi kan få börja leva igen. Det kan nog alla enas om i denna oroliga tid.
Men jag tror också att GHS beslut är ett sätt att undvika att binda ris för egen rygg. För om pandemin nu fortsätter att stegra upp så blickar vi kanske mot så väl covidpass som extra personal att hantera dessa. Det i kombination med lite publikintäkter hade kunnat bli ett ekonomisk proffsboxarslag i magen på arrangörerna.
Men till något mycket roligare. Bradguldet, årets lag OCH Jerringpriset. Oj, oj, oj vad vi har anledning att vara stolta över våra svenska ryttare Malin Baryard Johnsson, Peder Fredricson och Henrik von Eckermann. Det finns inte ord nog att beskriva den här trion. De kom, de såg, de segrade. Om och om och om och om igen. Tillsammans med sina fantastiska hästar.
Men rampljuset på själva Idrottsgalan föll egentligen inte mest på pristagarna och prestationerna. Åtminstone är det inte det jag minns mest. Malin Baryard Johnsson är känd för att vara ganska fåordig och inte göra så mycket väsen av sig. Hennes prestationer talar liksom för sig själv. Men när sonen Alvar tog ton från scenen var inte ett öga torrt.
”Mamma; jag kan slå dig i golf, tennis, padel och skitgubbe ganska enkelt. Men hoppning är du faktiskt ganska bra på! Det är en ära att få vara med här i dag och att ge dig det här priset. Jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag var när jag satt framför TV:n med mina kompisar och skrek hem ett OS-guld. Grattis mamma – du är bäst”, sa han, citerad av Svenska ridsportförbundet i ovan.
Arenan i tårar – så även mamma Malin, såklart.
Sen ska vi inte glömma personerna bakom kulisserna heller. Rolf-Göran Bengtsson, ridsportlegendaren som aldrig fick någon medalj men som stöttade guldlaget som reserv hela vägen fram. De som verkar i det dolda, inte kräver credd, men som förtjänar all. Det är så lätt att glömma bort dessa. Hästskötare, reserver, funktionärer. Alla dessa fantastiska människor som idrotten inte skulle klara sig utan. Det här är en hyllning även till dem.
Där har vi några som verkligen förtjänar ett bragdguld, om du frågar mig.