Första samtalet till veterinären görs vid 18-tiden på kvällen. Jag har egentligen bara en dålig magkänsla att gå på. Hästen är inte som vanligt. Kalla det intuition, kalla det att känna sin häst, jag vet inte. Men något är det.
Sagt och gjort: veterinär rådfrågad. Avvaktan.
Nytt samtal: mer väntan.
Sen vänder läget lika snabbt som en åskstorm om sommaren.
Magkänslan som tidigare varit svag börjar mola som het gröt i mellangärdet.
Jag har sett det här förut. Den annars smala hästen börjar bli rund.
Onaturligt rund.
Under tiden jag ringer veterinär för tredje gången i ordningen börjar hästen bli mer hängig, mer arg, mer sammanbiten. Bakben och tänder far. ”Har du tagit tempen?”. Ja, med livet som insats.
Väntan på den enda dygnet runt-aktiva veterinären i området känns lång. En halvtimme känns som fyra timmar.
Allt medan jag ser hästen bli rundare, allt mer arg. Hon har ont. Fruktansvärt ont.
Jag drar mig till minnes en vinterdag för snart två år sedan. Samma symtom. Den lilla röda shetlandsponnyn rullade sig och hade svårt att andas. Till slut reste han sig inte mer. Han bara låg där med magen svullen som en ballong.
Jag visste.
I väntan på veterinären fick jag se honom kämpa för sitt liv i extrema smärtor. Jag satt hos honom i boxen med hans huvud i mina armar. Jag kände hur hans lilla mule med den lilla vita fläcken blev sval. Jag kände hur benen började kallna och andningen blev allt tuffare. Jag såg hur ögonvitorna rullade. Jag såg honom dö framför mig.
Veterinären ställde diagnosen direkt - tarmvred.
När skottet från bultpistolen kom föll jag ihop i samma sekund som hästen. Men det var en befrielse. Jag svor på att aldrig mer se någon ha så ont.
Men nu står jag här igen. Jag ser smärtan. Jag är totalt maktlös.
Väl på plats ger veterinären smärtstillande rakt in i blodet.
Min värsta farhåga klingar i bakhuvudet. Är det möjligt att jag drabbas av samma ovanliga åkomma två gånger på två olika hästar? Det kan inte vara sant. Det får det inte.
”Jag kan inte utesluta tarmvred”, är veterinärens dom.
Det är precis vad jag inte vill höra. Men det praktiska får ta över det känslomässiga. Vi har inte tid att bryta ihop, så enkelt är det. Hästen drogas lite mer för att inte slå ihjäl veterinären vid undersökning av tarmen och beskedet kommer ganska snabbt. Förstoppning. Allvarligt, men förhoppningsvis inte tarmvred. Vi får ett litet halmstrå att gripa tag i.
Inte stort. Men det finns.
Två påsar dropp, kramplösande och smärtstillande ger ingen effekt. Inte heller att motionera den stackars hästen var 40:e minut hela natten trots smärtan. Hon är ärlig. Hon ställer upp. Hon fattar inte varför men hon springer.
03:02 ringer jag veterinären som sover sedan länge. Han ger beskedet jag fruktat mest. ”Jag kan inte göra mer för henne. Du måste ta ett beslut”.
En sista longering för en sista chans. Bara ett sista hopp i mörkret. ”Prova. Men ring sen om det inte hjälper”. Vi springer för livet den natten. Det är tårar. Det är mjuka mular som tröstar.
Det är en vändning.
Från ingenstans prick klockan fyra på morgonen vänder allt. Stoppet släpper. Vi har en lucka.
Planen läggs om.
Vi fortsätter träna vara 45 minut. För varje kvart blir hon starkare, gladare och mindre rund.
På morgonen kommer min ordinarie hästveterinär. Den jag litar på fullt ut.
Lättnad.
Hästen med en fot i graven kommer att överleva.
Den här gången slapp jag höra skottet.