Det går inte en dag utan att vi får ta del av hårresande vittnesmål från det stenrika lilla emiratet vid Gulfen. Lilleputtlandet som med god hjälp av korrumperade Fifa-toppar lyckades håva in mästerskapet till omvärldens stora förvåning och ilska avslöjas närmast dagligen som lögnare och hycklare.
Kungafamiljen, emiren och hans hårdföra polare har kunnat hålla inhemska opinionen i strama tyglar i alla år men mot den fria världens press har Qatar en nästintill omöjlig uppgift att hålla den gyllene fasaden ren från smuts.
Skiten sipprar igenom även det mest finmaskiga filter.
Tålmodigt grävande journalister har avslöjat den ena skandalen efter den andra – trots att regimen gjort sitt bästa för att motarbeta de utländska gästerna.
Aftonbladets Petra Thorén är ordförande för SSF, det svenska sportjournalistförbundet. Thorén hävdar att granskningen av värdlandet borde ha skett innan det valdes ut som arrangörsland.
– En viktig motkraft är att bevaka i ett tidigare skede, att påverka de stora organisationerna och ställa dem mot väggen när det kommer till den beslutsfattande processen kring vem som ska ha nästa VM, sade Petra Thorén när hon intervjuades av Dagens Nyheter.
Ja, då kanske man kunnat undvika pinsamheter likt de i Qatar.
✓ Med utländska supportrar som stoppats från att komma in i landet i eftersom vissa färgkombinationer (läs; regnbågsmönster) i tröjor och kepsar inte fallit regimen i smaken.
✓ Med underbetalda och illa behandlade gästarbetare som bussats till arenorna för att fylla ut läktare som annars skulle ha gapat tomma.
✓ Med förbud mot kaptenbindeln med "One love"-loggan eller broderade kärleksbudskap á la Belgiens matchtröja.
Inför VM-slutspelet hade representanter för Qatar lovat att HBTQ-personer skulle välkomnas i landet. Så blev emellertid inte fallet då homosexuella par nekades att bo tillsammans på ett flertal hotell och hänvisades till Qatars lagstiftning som förbjuder homosexualitet.
Tre matcher. Tre förluster och 1–7 i målskillnad. Aldrig tidigare har ett arrangörsland fått lika mycket pisk som Qatar i detta VM. Laget var det första som fick respass ur turneringen. Chanslöst, utspelat, förnedrat. Ingen verkade heller bry sig.
Har någon sett ett deppigare landslag än Irans?
När spelarna stod uppradade och sjöng nationalsången Sorood-e Jomhoori-e Eslami inför USA-matchen i tisdags var det uppenbart att allt inte stod rätt till och nyhetskanalen CNN hävdade att förklaringen låg i att spelarna hotats av landets högsta ledare.
Bakgrunden är den att de iranska spelarna var helt knäpptysta inför premiären mot England vilket många tolkade som ett stöd för den pågående proteströrelsen i hemlandet. Under normala förhållanden sjunger iranska idrottsmän stolt och för full hals under nationalhymnen. Den tysta aktionen ska ha gjort de styrande mullorna ursinniga och anhöriga till landslagsstjärnorna ska, enligt CNN, ha hotats med tortyr och fängelsestraff om inte spelarna visade sin uppskattning för moderlandet.
Sagt och gjort sjöng Irans startelva, men ögonen visade något vi bara kunde beskriva som uppgivenhet och sorg. Det var bara så plågsamt ledsamt att bevittna.
Starkt ändå att man kunde gå ut på plan och matcha USA i en avgörande fajt om en biljett till åttondelsfinalen.
Iran var nära, men stöp återigen på mållinjen i ett VM-slutspel.
Frågan är hur spelarna tas emot i hemlandet.