Det är vår! Det är snö på backen, absolut. Men det är vår! Bara det gör ju att all tappad motivation kryper tillbaka likt en myra till en myrstack. Det är fantastiskt på alla sätt och vis. Man blir glad in i själen för varje solstråle som nuddar ens annars likbleka lekamen.
Men med våren kommer också alla stallägarens mardrömstid. Det vankas sommarbete. Detta organisatoriska mayhem som alla fasar för. Vem ska gå med vem? Vem kan äta det och vem kan inte äta det? Hur blir sommaren? Finns det vatten? Räcker betet till alla, och så vidare, och så vidare. För att inte tala om att man får brottas med önskemål från i stort sett varje hästägare, som gärna vill tycka till för sin lilla ädelstens skull.
Men hur mycket krav är det rimligt att ställa på stallägarna egentligen? För mig finns det inte smör i Småland nog för att få mig att brottas med gnälliga hyresgäster. Jag tycker att de som faktiskt pallar borde få nobelpris. Inte bara i medling och diplomati (mycket viktiga egenskaper för en stallägare) men också i envishet och galenskap. För nog är det galenskap att ge sig på att brottas med envetna hästägare och deras porslinskantade pälsklingar. Dessutom till minimilön, om ens någon alls.
En allmän missuppfattning är att stallägare är rika som troll. Med de dyra stallhyror man drar in så måste det väl vara så - eller? Fel!
De stallägare/uthyrare jag känner går i bästa fall plus minus noll. En bra månad. Lätt räknat såhär: Räkna med tio hästar och en stallhyra på 2 000 kronor per månad i intäkter. Guld och gröna skogar, ja om man inte räknar med elpriserna på cirka 6 000 kronor då förstås. Sen är det ju det där med vatten, cirka 4 000 kronor till.
Och just det, ponnyn sprängde hagen igen, 500 kronor till på nya stolp och staket samt ponnysäkring. Lägg därtill grepar, kannor, skottkärror, hindermaterial, boxar som står tomma och så vidare.
Det tickar iväg rätt snabbt. Det är lätt att glömma att många som driver stall dels hyr anläggningen boxvis, oavsett om de är fulla eller ej (bara det kostar skjortan) men också ligger ute med pengar för både strö och foder från egen ficka. Med det svinn som alltid uppstår blir det en i rakt nedstigande led förlustaffär. Det är ingen tvekan om det. Kanske inte varje månad, men totalt över ett år, är det knappast Krösus Sork du möter i stallgången.
Lägg därtill känslan av att inte kunna göra någon riktigt nöjd, oavsett vad du gör. För så kommer det alltid att vara. Det är hagar som ska fördelas på såväl storlek som foderbehov. Det är diskussion om broddars vara eller inte vara samt hur ofta vatten ska fyllas på och vem som ska göra det. Det är diskussion om fodertider och antal fodringar och du kan ge dig den på att det åtminstone är två i varje stall som är osams med varann.
I min värld är de som står ut med detta tjat våra riktiga hjältar. Men hur ofta hyllar vi egentligen de som driver stall? Jag säger: i stort sett aldrig.
Men det finns en sak vi inte ska glömma. Utan dessa eldsjälar skulle många av oss inte kunna ha häst. Att ha häst är en lyxvara och något inte alla har varken råd eller möjlighet till. Vi är kort och gott beroende av dessa eldsjälar och deras välvilja. Det kanske är något vi alla bör tänka på nästa gång vi får en oemotståndlig lust att klaga på att lampan på ridbanan lyser lite svagt eller hästarna kom ut en kvart för sent. Det kanske är dags att åtminstone försöka uppskatta det som görs, istället för att leta efter orsaker att klaga på det som inte görs.