En läsare som hörde av sig stängde av tv:n strax före midnatt i söndags – övertygad om att tävlingen redan var avgjord.
En annan ringde och berättade att han, när ledningen var fyra eller fem slag, lastat in slantarna på Jordan Spieth som vinnare av Masters på ett av de utländska bolagen.
Båda kände sig blåsta.
Båda blev chockade.
Precis som resten av golfvärlden.
För hur vi än vänder och vrider på tävlingens sista nio hål i söndags natt kommer i alla fall jag att tänka att en spelare förlorade titeln mer än att halsvenske Danny Willett, 28, blev den förste europé att vinna den gröna kavajen sedan spanjoren José Maria Olazabal hängde på sig den 1999.
Nej, Spieth är inte den förste vars nerver sviker och händer darrar i utsatta lägen. Men. Spieth har tidigare aldrig påverkats av press på det sättet. Tvärtom. Dallas-killen är den som knäckt motståndarna under tävlingarnas sista hål, eller man mot man. Glöm inte bort att han i lördags fick självaste Rory McIlroy att tappa det mesta och spela bort sina chanser till en "Grand Slam" (bara Masters fattas för nordirländaren).
Därför förvånades alla av misstagen på tolvan.
Utslaget är tufft, svårare än vad vi förstår framför tv-rutan, med byiga vindar som spelarna aldrig verkar kunna lista ut var de kommer ifrån.
Det är ju egentligen det som hände därefter som är märkligt.
Han kunde spelat sitt tredje slag från dropp-zonen, men valde att leta upp en plats i flagglinjen – och träffade vattnet igen.
Fem slags ledning försvann helt, helt plötsligt var amerikanen inte ens i ledning längre, och det fanns en handfull spelare som hade chansen till vinst. Bara en höll nerverna i styr, engelsmannen Danny Willett. Prästsonen från Sheffield, som nästan pratar oavbrutet och ständigt rycker med (inte på) axlarna och i piketröjan, har de senaste säsongerna dominerat på Europatouren men kanske inte har tagit på allvar i de stora sammanhangen.
Det blir intressant att följa Willett framöver.
Han slår långt, är orädd och har inte några direkta svagheter i spelet.
Med sin svenska mamma, matteläraren Elizabeth, en blågul flagga på bagen, kanske den här segern blir det närmaste en svensk vi kommer under 2016. För Henrik Stenson tappade tålamodet när det blåste som mest under helgen och han kom inte precis närmare sin första major, vår lynnige stjärna. Är känslan i alla fall.
Annars var det rätt häftigt med Willetts seger, om man tänker på att hans fru Nicole födde parets son Zachariah James, med kejsarsnitt för två veckor sedan, och att det inte var självklart att Danny Willett skulle spelas Masters.
Värsta kollapsen? Nix pix. På min lista "toppar" Greg Normans ofattbara ras i samma tävling 1996. Han ledde inför sista ronden, med sex slag. När allt var över hade Nick Faldo vunnit – med fem slag. "Den vita hajen" pulvriserades och jag minns hur det var en plåga att se den förnedringen på tv. Australiern hämtade sig heller aldrig på allvar, var aldrig i närheten av att slåss om någon stor titel efter den söndagen.
Fransmannen Jean van de Veldes dubbel-bogey på 72:a hålet i 1999 års British Open på Carnoustie är också ett hjärnsläpp som slår det mesta. Att skotten Paul Lawrie kunde vinna särspelet var mer än formalitet.
Och förresten är jag övertygad om en stor skillnad:
Jordan Spieth kommer att vinna fler majors än de två han har, förmodligen också på Augusta. Glöm inte att hans svit ser ut så här: 2-1-2.
PS 1. Bernhard Langer, 59, stod inte att känna igen. Sju över par och en delad 24:e plats var oväntat. I alla fall för en som trodde annorlunda.
PS 2. Mamma Elizabeth Willett satte tio pund på att sonen skulle vinna Masters. Hon fick 1150 tillbaka. Fast Danny drog in 1,8 miljoner dollar på triumfen. Förmodligen lite mer än så på reklam och annat framöver...