Man riskerar inte att bli hudflängd om man påpekar allsvenskans blygsamma status i ett Europa-perspektiv.
Det finns skäl till varför vår liga halkat efter, men anledningarna till detta är kända och ingenting jag tänker dryfta här och nu.
Jag vill i stället rikta fokus mot de där urtrista presskonferenserna som tränare och journalister tvingas genomlida efter varje match.
Jo, jag vet att ni på Curva Nordahl redan är en bra bit ut på Södra Promenaden när Andreas Alm och någon stackars representant för bortalaget pliktskyldigast bänkar sig för att möta pressen i arenans katakomber.
Det är rent ut sagt plågsamt att bevittna eländet och höra de urvattnade citaten som sällan lyfter de artiklar som tidningarnas utsända ska knacka ihop.
De lagansvariga tävlar i att stapla klichéer, självklarheter och, värst av allt, utbyta artighetsfraser.
Jag vill minnas att det fanns en tid när tränarna inte var lika rädda för att ta bladet från munnen.
När det är dags att sammanfatta 90 minuters spel, plus tillägg, är det som att de mediatränade tränarna tömts på all energi och för den skrivande personalen återstår inte annat än möten med tomma skal och citat för floskeltoppen.
Vad hände med glöden, passionen, irritationen? Lite mer adrenalin och uppriktiga ord skulle sannerligen inte skada.
Fotbollspubliken måste också ha märkt skillnaden, inte minst efter match där ju nästan samtliga spelare nuförtiden verkar vara ”du” och ”bror” med sina motståndare.
Klart som sjutton man ska tacka motståndaren för god match, men de här kramkalasen och ryggdunkandet kan faktiskt driva åskådarna till vansinne.
Ibland är det svårt att se vilka som är vinnare och förlorare – alla verkar nämligen så himla glada och inställsamma oavsett resultat i matchen.
Apropå presskonferenser måste jag passa på att berätta om min mest bisarra upplevelse.
Det var sommaren 2017 och IFK Norrköping hade lottats mot FK Trakai från Litauen i Europa Leagues andra omgång.
Arenan utanför huvudstaden Vilnius var liten, men inte otrevlig. Lite superettan-nivå på faciliteter och man tilläts inte vara bortskämd med vare sig pressvärd eller ett hyggligt wi-fi på den spartanska läktaren.
Nåja, själva matchen blev en stor besvikelse för Peking och tillresta fans, IFK fick ge sig efter straffar mot de beundransvärt väl kämpade balterna.
Lyckan hos FK Trakai var total och det var ingen skräll att eftersnacket skulle handla om triumfen över svenskarna.
Presskonferensen avhandlades till hundra procent på litauiska. Inte med ett ord välkomnades dåvarande IFK-tränaren Jens Gustafsson i rummet som förde tankarna till en svensk skolmatsal på 1970-talet.
I svenska pressrum får gästande lag alltid första ordet, men här var det som att IFK Norrköping inte ens existerade. Uefas regelverk? Who cares, liksom.
Själv satt jag i telefon med Folkbladets sportredaktion i Norrköping då presskonferensen plötsligt inleddes med att undertecknad fick, vad jag uppfattade som, en utskällning av random Trakai-snubbe för – antar jag igen – mitt oartiga uppträdande.
Hur som helst fick vi genomlida en lång intervju med hemmalagets tränare. Vi svenskar förstod naturligtvis inte ett ord av vad som sas och någon översättning kunde vi inte oväntat se oss i molnen efter.
Till slut, när deadlinen hemma i Sverige närmade sig, tappade både jag och Jens Gustafsson tålamodet och efter att ha fått ögonkontakt bestämde vi oss för att lämna de stroppiga litauerna och ta snacket ute på läktaren i stället.