Men som den sadomasochistiska självplågare jag är så står jag här ännu en gång. På jakt efter en ny medryttare. För varje dag mer plågad och lite mindre hoppfull om att det finns intelligent liv därute.
Jag tycker faktiskt att jag är tydlig i mina annonser. Jag är noga med att berätta att hästarna inte är för nybörjare.
Ändå skriver ”Saror” mellan 10-14 år och vill rida. Med hänvisning till ”jag kan till och med galoppera”.
”Ja … och hästen kan döda dig – och det blir så dålig stämning när jag måste berätta för dina föräldrar att du är köttfärs”, vill jag svara.
Det gör jag inte. Lite social kompetens har jag kvar – än så länge. Det viktigaste för den här gruppen är att såklart inte tala om att man är ett barn förrän man skrivit ungefär i en veckas tid fram och tillbaka. Kudos for trying, liksom.
Men nej, för oavsett hur tydlig jag är i annonsen så kommer det ”komma som en blixt från klar himmel” om man väl ramlar av. Drama!
Sedan har vi alla ”Petror”. Petrorna har egentligen mycket erfarenhet. Så mycket erfarenhet att det låter riktigt bra. Tills det framkommer: Det var för 20 år sedan. Minst. Sedan dess är erfarenheten av hästodör i näsan lika sällsynt som 25-meters bassänger i Saharaöknen. Petrorna vill ”komma igång igen” med en trygg häst som de kan lära sig på nytt av. Till deras försvar står det ju faktiskt ”ingen nybörjarhäst” i annonsen. Rent tekniskt är de inte nybörjare. De flesta Petror är dock mycket förstående både över avgifter och när man säger nej. Alltid nåt.
Sen kommer den ryttartypen jag personligen har svårast för. ”Karens”. En Karen vet allt. Kan allt och är inte rädd för att berätta det eller stå på sig. En Karen har självkänsla utom denna värld och en erfarenhet som toppar Peder Fredricsons. Om du frågar Karens alltså. Har du ett problem? Karen löser det. Karen är som ett utomjordiskt väsen som kan lösa allt som genom ett trollslag. Karens superkrafter träder särskilt in i ämnen du inte alls bett om hjälp i.
Det är inte så ofta Karens svarar på medryttarannonser. Ofta har de egen häst. Men när de gör det, då ska man vara tacksam att de tagit sig tid för pöbeln. Ja, återigen, om du frågar Karens alltså.
Den senaste Karen som skrev till mig ville sköta ALL träning av hästarna medan jag stod för kalaset. Ja men visst. Alla vet ju att hästägare badar i pengar och gärna spenderar dem – på att betala andras hobby. Det blev ett nej, om ni undrar.
Den tar jag. Det är nästan så att de ska ha betalt för att utöva sin hobby, så bra är Karens.
Det finns faktiskt en ryttartyp kvar. Den här typen är kanske den mest tidsödande och enerverande. Det handlar om Pontusarna. Pontusarna skapar ett förtroende bit för bit. De ställer frågor och är engagerade. Det låter perfekt. Tills det framkommer att Pontusarna inte har körkort. Helst av allt ska jag hämta dem på deras hemadress och köra tillbaka dem varje gång de rider. Att det står i annonsen att bilburen är ett krav och att man får finansiera det själv hindrar inte Pontusarna från att skriva, trots att de varken har körkort eller pengar. Kännetecknande för en Pontus är att de inte säger det förrän efter två veckors konversation. Bra försök, Pontus. Bra försök.
Dessa fyra ryttartyper till trots så lever hoppet om att hitta en medryttare som faktiskt brinner för hästar och bryr sig.
Finns du därute i vimlet?