Vad betyder ett EM på hemmaplan? Allt - i alla fall om du frågar Peder Fredricson. Han kom, såg och levererade. Precis som han och Allan bestämt sig för redan innan.
Det är rätt sjukt att tänka på att hästen var buköppnad för bara ett drygt halvår sedan.
EM har ändå bjudit på lite av varje. Fyrspann med så väl precision som marathon. Marathonkörningen i Slottsskogen får nog anses som den stora publikdragaren, av ögonmåttet att döma. Det tycks ha varit cirka 30 000 pers där.
Det har varit en folkfest utan dess like. Men allt är inte guld som glimmar. Det finns lite smolk i glädjebägaren.
Kritiska röster höjdes tidigt om att mässan inte riktade sig till den vanlige vardagsryttaren. Det handlar om dyra märkesprylar till höga priser.
15 000 drygt ska ha varit på Ullevi under söndagens drabbningar. I Slottsskogen var det 30 000 personer. Nu tror jag inte personligen att körningen i sig är en så pass mycket större publiksport än hoppningen. Jag tror att den vanliga barnfamiljen med medelmåttigt hästintresse helt enkelt inte har råd att gå på de största evenemangen. Vi pratar alltså cirka 800 kronor - per person och dag!
Jag ställer mig också frågan om inte Ullevi ändå är för stort för åtminstone dressyren. En arena i arenan funkar inte hela vägen fram. Man får inte dit publiken, helt enkelt – även om det var över 10 000 personer på küren. Dressyren kommer inte till sin rätt. Det är svårt att locka publik om man får en större upplevelse på tv - inte sant?
Med det sagt: EM hölls alltså för första gången på svensk mark. Det måste tillstås att det blev ett otroligt lyckat event. Vad sägs om lagsilver till Sverige i hoppning, brons i dressyr, U25-guld i laghoppning, Therese Nilshagens dressyrskräll med en fjärdeplats i specialen. Och inte minst Peder Fredricsons guld. Jag tror inte Peder Fredricson är mänsklig.
All in är det definitivt inte. Men han har ett hjärta av guld och en vilja av stål. Gott så.
Det finns mer att nämna. Det finns så otroligt mycket mer att säga om alla svenskarnas insatser i mästerskapet så jag vet inte ens var jag ska börja.
Så jag hyllar istället publiken som gång på gång lyfter fram alla tävlande – oavsett vilken nation de kommer från. Den kollektiva tystnaden som råder under ritterna för att sedan brista ut i enormt jubel vid all målgång – oavsett vilken nation och så vidare. Ryggdunkar, lyckoönskningar, kärleken till sporten. Den tappra publikskara som under tidernas ösregn hejade fram ryttarna under lördagkvällens 155-hoppning.
Ja, ni kanske börjar förstå vart jag vill komma? Jag tror jag får avrunda såhär ändå: Grattis Sverige, grattis Göteborg, grattis svensk ridsport. Vi har visat att hästsverige är en kraft att räkna med. Både supportermässigt och som tävlande.