Det beror kanske på vem man frågar. Barnen får ju sysselsättning, lära sig ansvar och hästarna sköts och rids? Dreamdeal? Både ja och nej. Nu är det i alla fall slut med det. Skyddsombudet från fackförbundet Vision på djurparken Emaus i Uddevalla har stoppat verksamheten med omedelbar verkan. Och visst finns det en poäng i att inte utsätta barn för risker och att inte gratis arbetskraft ska ersätta betald sådan. För det är självklart argumenten. Missförstå mig inte. Lagar är lagar. Och lagar ska följas. Den biten tänker jag inte diskutera närmare. För att kunna göra det måste man vara betydligt mer påläst om lagtexten än vad jag är. Det vore bara farsartat att börja kasta sig med paragrafer ur det blå.
Däremot kan jag försöka förklara vad som händer med barnen, och gårdarna för den delen. Sedan självaste Hedenhös var ung har barn och unga nämligen lärt sig ta ansvar på lantgårdar runt om i landet. Det här är definitivt inte en nyhet. Inte förrän någon bestämde sig att syna verksamheten i sömmarna och sprätta upp dem en efter en efter en... Plopp. Plopp. Plopp … Kvar står en verksamhet i konkurs och barn som aldrig får chansen att utvecklas. Genom att sköta om stall och hästar lär sig barn så mycket. De lär sig att kämpa och att inte ge upp för att saker går emot en eller vädret suger. De ser att handling ger konsekvens och att hårt slit faktiskt lönar sig. Finns det en bättre läropeng när man är ung? För gårdarna i sin tur försvinner ovärderlig hjälp som oundvikligen leder till minskad hästbesättning.
Jag kan fortsätta i all evighet. För mig tror jag att stallet varit avgörande. För drivet. Det där drivet man särskilt har när man är riktigt ung och livet inte slagit till med full kraft. Ett jävlar anamma som inte går av för hackor. Det är inte för inte som hästtjejer och killar ofta blir chefer …
Jag personligen har ridsporten att tacka för så mycket. Den har lärt mig redan från späd ålder att man inte får nåt gratis. Man måste kämpa – och kämpa. Och kämpa lite till. Det vill säga om man inte föds med silversked i munnen och åtta shetlandsponnyer. Det gjorde då rakt inte jag. Och jag är såhär i efterhand glad att det på min tid inte var tal om att stoppa verksamheter som var en stor del i barnens utveckling. För att inte tala om exluderandet av de som inte har det lika fett.
Barn under tretton med familjer som inte är särskilt rika kommer alltså ha betydligt svårare att få känna doften av häst - om det inte är på smörgåsen. Ridsporten blir alltså än mer av en rikemanssport. Man tvingar helt enkelt föräldrar att köpa egna hästar eller enbart låta ungarna rida på ridskola. Ridskola är en bra (om än skitdyr) grogrund absolut, men ingen grogrund är så absolut som att lära sig ta ansvaret helt från grunden om du frågar mig.
De nya reglerna blir ett dråpslag för de här unga visionärerna. Samtidigt förstår jag resonemanget. Barn ska inte jobba. Barn ska inte ha eget ansvar. Barn ska inte utsättas för risker. Det accepterar och respekterar jag. Men varför då inte reformera upplägget istället för att lägga in ett totalförbud? Ska ridsporten bli en lika exkluderande sport som hockeyn?Ska det bli en statusfråga på riktigt att ens vara i stallet med hästar? Det är dit vi är på väg. I rask takt.