Jag själv har haft samröre med Folkbladet i snart 55 år. Det började redan i Mjölby i slutet på 60-talet då jag blev radskrivare för i första hand Östgöten. Innan jag ryckte in i lumpen 1969 skrev jag sport ett halvår i Linköping. När sedan Folkbladets dåvarande sportchef Rutger Blomberg ringde och erbjöd mig en fast anställning i Norrköping. Han hade blivit av med två trotjänare, Thomas Carlsson och Thomas Lindberg, till Aftonbladet och hade nu enbart fått tag i Larne Wallisson från Växjö.
Vi tre blev sedan ett härligt team men redan 1972 försvann Larne och in kom Norrköpingsprofilen Magnus Höjer. I det läget bestämde Rutger att ”Mankan” i första hand skulle bevaka IFK Norrköping medan jag fick följa Åtvidabergs FF.
Nu i efterhand känns det nästan som att jag blev vinnare i den matchen. Jag såg i princip alla ÅFF:s matcher från 1971 till 1976. Ni som kan fotbollshistorien känner ju till alla framgångar som ÅFF noterades för under den perioden, bland annat två SM-guld, cupguld och framför allt de historiska matcherna mot Bayern Münchens stjärngäng i Europacupen.
1973 fick jag ge mig ut på mitt livs äventyr då Magnus Höjer och jag blev utsända till Sveriges avgörande VM-kvalmatch mot Österrike i Gelsenkirchen. Flyg var inte tänka på utan vi, Magnus, jag, allmänreportern Lennart Bäwerhed samt Stefan Laveryd (som vunnit en tävling vi haft i Folkbladet) satte oss i min lilla VW 1303 S. Nerfarten funkade bra, vi hittade vårt boende och såg Sverige vinna. Sedan började problemen, när vi skulle ringa in våra texter till redaktionen i Norrköping men först vid tvåtiden på natten fick vi en ”lina” från Tyskland. Det svenska journalistuppbådet var nämligen oerhört stort, och vi som eftermiddagstidning på den tiden, fick så snällt vänta. Men fram kom vi och dagen därpå skulle vi börja vår hemresa. Då visade det sig att vägen genom Danmark var helt snötäckt och vi hade tyvärr bara sommardäck på bilen, så det blev verkligen en tuff resa hem till Norrköping.
När jag började på tidningen jobbade det 120 personer på Idrottsgatan. I år, när tidningen läggs ner, är det bara nio personer som är heltidsanställda.
Väldigt mycket har också förändrats tekniskt. På 70-talet skrev vi våra texter på skrivmaskin, ritade in dessa på skisspapper och skickade sedan ned dem till sätteriet. Vi journalister var inte heller så välkomna ned i sätteriet, utan fick vänta på audiens för att bli nedkallade. Vi på sporten lyckades dock lösa problemet genom att muta grafikerna med fribiljetter till IFK Norrköpings hemmamatcher. Enda problemet var att nästan alla höll på Sleipner på den tiden...
På 80-talet kom sedan offsettekniken, d v s klippa och klistra som jag kallade den. I slutet av 80-talet kom också datorerna och vi fick helt andra möjligheter att få hem texterna snabbt till redaktionen oavsett var man befann sig i världen. Minns dock 1989 när jag bevakade Italien-Sverige nere i Neapel. Jag hade larmats om att telefonledningarna inte var av högsta kvalité, så där satt jag på fredagskvällen innan matchen och försökte få hem texterna till 17 A-presstidningar. Trots att jag nästan monterade ned hotellrummet tvingades jag till slut ringa in texten till Arbetarbladet i Gävle som skickade ut den på nätet.
2012, när jag lämnade tidningen på heltid, var det dags återigen för ny teknik, då skulle man börja skriva förutbestämt antal tecken från matcherna. Såg man Sleipner i division 1 handlade det om 2500 tecken, Smedby i division 3 exempelvis 1800 tecken osv.
Där är vi nu med det tillägget att många av texterna också kommer ut online. Nya generationer, utvecklade datorer och telefoner gör att papperstidningen är på väg mot sin död. I dag finns det exempelvis bara ett fåtal S-profilerade tidningar kvar, på 80-talet var det 17! Kommer speciellt ihåg det då jag varje vecka under åtta år tippade stryk- och måltips åt alla tidningarna. Ett ganska slitsamt extraknäck, där man inte ens fick ledigt under semestertiden.
Numera är det som sagt nya tider. Tipssidorna kommer helt färdiga via datorerna till redaktionerna liksom många andra sidor som TV och radio, nöje, utrikes och inrikes osv.
En oerhört intressant fråga är hur länge papperstidningarna kommer att leva kvar i Sverige. Fem-sex år, längre tror jag inte att det blir. Nästan varje dag förändras världen tekniskt sätt och vad jag förstår är det väldigt få av dagens ungdomar som är intresserade av att hämta tidningen i brevlådan.
Så tack för allt och vila i frid, Folkbladet!