Nej, inte nu igen…Under ett par veckor har det känns oroligt i Norrköpings idrottskretsar. Anledning: Vita Hästen har varit på väg ner i division 1 igen. Förra gången man var nere tog det 17 år att komma tillbaka…
Satt i torsdags ihop med hustrun och följde Christer Gustafssons utmärkta direktreferat från Himmelstalundshallen. Vill gärna uttrycka mig som TV-profilen och f d Norrköpingsbon John Harrysson:
– Spänningen är olidlig!
För det var den. Och tänk att Tranås, som jag själv spelade mot många gånger under uppväxten i Mjölby, både var nära att stjälpa men också kunde hjälpa Hästen så sista omgången uppe i Boden inte blev avgörande på något sätt.
Normalt brukar man säga att klubbar som är på väg upp är mer motiverade än de som slåss för sin existens, men det här året är det bara Kristianstad som har kunnat utmana Hästen och Almtuna på fullt allvar.
Nu hoppas jag att Vita Hästen med nye ordföranden Richard Rauge glömmer det gamla och i stället blickar framåt. Om Sune Bergman exempelvis är rätt tränare att fortsätta vågar jag inte svara på (det lär redan finnas flera andra alternativ) men veteranen har gjort ett kanonjobb under kvalserien och frågan är om förre tränaren Leif Strömberg fått ut samma effekt av materialet. Han hade ju ändå försökt i 52 omgångar…
”Kung Sunes” inhopp har, trots massvis av tunga skador på nyckelspelare, givet full effekt. Trots tre förluster (den sista i den betydelselösa matchen mot Boden) i kvalserien var det okey.
Spelarfrågan måste naturligtvis också prioriteras. Veteranerna Jesper Samuelsson och Marcus Eriksson lär ha två respektive ett år kvar på sina kontrakt vilket innebär att de går att bygga laget kring igen. Såg i David Iwungs krönika i fredags att Christofer Fish redan i omklädningsrummet efter 4-2-segern mot Almtuna berättade att han spolar Södertälje-ryktet och stannar i Hästen. Ett sådant uttalande måste värma klubbledarna i Hästen…
Förutom tränarfrågan finns det massor i övrigt att ta tag i. Ekonomin är en sak, men här tycker jag ändå folk i Norrköping ställt upp bra under kvalseriens hemmamatcher och kan Hästen bara få ihop ett slagkraftigt lag till nästa säsong tror jag 3.000 åskådare i snitt inte är någon omöjlighet.
Intresset finns, det märkte jag inte minst när jag besökte Idrottens Bröder i fredags. IFK Norrköpings formkurva nämndes knappast utan alla ville snacka hockey. Nu finns det många gamla hockeybröder i församlingen, ordföranden Richard Rauge saknades den här gången men Conny Gyllander, Peter Eriksson, Janne Ritzer, Kent Näsström, Jan Ingesson och Hans ”Nöten” Norén fanns alla på plats och snackade gärna hockey den här gången.
Liksom förre Hästen-ordföranden Jan-Erik Ohlin:
– Nu hoppas jag de förvaltar det här läget och bygger upp något vettigt för framtiden. De senaste säsongerna har inte varit speciellt övertygande.
För alla idrottsälskare har veckan annars varit tung. Först nåddes vi av att Varg-profilen Torsten Sahlin, 73, lämnat oss och i måndags somnade Sleipner-vännen Göran Österberg in, 89 år gammal.
Redan på 70-talet mötte jag de här två herrarna för första gången. Torsten vann ett DM-rally så jag fick chansen att intervjua honom. Torsten har ju under 90-och 2000-talet gått in som ekonomisk garant till Vargarna och var under en tid också ordförande.
En tung förlust för alla som kommer att sakna Torsten i sin härliga Vargdräkt.
Göran Österberg satt också som ordförande i Sleipner mellan åren 1987-91. Han var redan på 1950-talet en av Norrköpings bästa hockeybackar och fick till och med spela en landskamp hemma i Norrköping mot Finland (8-1).
Jag läste häromdagen en artikel som NT:s Håkan Johansson skrev för fem år sedan. Håkan hade gett sig ut för att hitta stans mest ”randiga” person och tänkte då direkt på Göran Österberg.
”Men han slår alltid ifrån sig och säger att det finns de som är ”värre”.
Till slut avslöjade Göran vem han syftade på: Sigvard ”Sigge” Eriksson, då 85, och då letade jag upp honom för en intervju”, skriver Håkan Johansson.
Så sent som förra året satt jag på Östgötaportens läktare i februari och såg en Sleipner-match. Längst upp på läktaren satt Göran och jag slog mig ner bredvid honom och vi hade ett långt samtal.
Däremot fick jag inte ryktet bekräftat att Göran alltid betalade 500 kr i entré på Sleipners matcher trots att han var hedersmedlem.