Det är ingen underdrift eller ens minsta kontroversiellt att påstå att "Pekings" försäsong sett lite sisådär ut. Okej, resultaten har inte på något sätt varit katastrofala, men oroligheterna på och vid sidan om planen har bidragit till en viss frustration bland supportrarna.
Söndagsmanglingen av kamratkollegan på Bravida Arena på Hisingen borde rimligtvis få fart på årskortsförsäljningen. Fotbollsfolket är nämligen ett sällsynt trendkänsligt släkte.
Med mindre än en månad kvar till den allsvenska premiären kom jag osökt att tänka på ett tidigare möte mellan kamratföreningarna från Norrköping och Göteborg, dessa giganter med sammanlagt 31 SM-guld i prisskåpen.
Premiär var det, ja. Datum: 7 april 1990. Blåvitt kom till ett vårfint Idrottsparken med skyhögt favorittryck för att ta sig an ett Norrköping utan långtidsskadade publikfavoriten Janne Hellström (som brutit benet på träning under vintern) och i hans ställe lirade en äppelkindad 20-åring vid namn Tomas Brolin som vid sidan av fotbollsspelandet arbetade halvtid på en maskin- och lyftkransfirma efter flytten från GIF Sundsvall.
Jag vill minnas att matchen direktsändes i SVT och att det därför inte var så mycket folk på läktarna (det var det förresten rätt sällan på den här tiden). Själv satt jag på pressläktaren med kollegerna från Folkbladet och från vår position mitt i VM-läktaren fick vi se en stjärna födas – och bevittna en premiär av ikoniska mått.
Brolin – som i samma stund han satte fötterna på östgötsk mark blev "Brollan" med allt och alla – gjorde tre mål på tolv minuter i Norrköpings 6–0-triumf.
"Det var bara att skyffla in dom", förklarade den blyge norrlänningen efter matchen.
Nåja, Göteborg repade sig från smällen och vann till slut SM-guld före just Norrköping. Men det är, som det heter, en annan historia.
Andra minnesvärda premiärer?
Tja, varför inte IFK Norrköping–Åtvidaberg i superettan 2007 med smockfulla läktare – ett fett bortastå – och hemmaseger för IFK efter sent straffmål av skyttekungen Gardar Gunnlaugsson.
Många har nog glömt själva matchen men de som var där minns garanterat Stefan Thordarsons protest efter att ha fått syna det röda kortet på stopptid.
Den rasande islänningen – lugnet själv utanför planen – slet av sig skorna när han såg att Daniel Stålhammar visade upp det röda kortet, placerade dojorna bredvid rättskiparen och lämnade banan i strumplästen. Till hemmapublikens stora jubel. En tyst yttring av missnöje som, om jag minns rätt, inte fick några negativa följder för Thordarson.
IFK:arnas värsta premiärminne?
Det måste ha varit den där bortamatchen i Göteborg 1928. På den här tiden spelades högsta fotbollsserien höst/vår och den 6 april, efter ett långt uppehåll, skulle Kamraterna spela årets första match mot Örgryte.
Uppladdningen blev dock långtifrån optimal. Någon hade nämligen glömt att boka sovvagnskupéer till laget, så i stället för att sussa gott under den för den här tiden rätt mastiga resan till västkusten, fick IFK:arna trängas på sittplatser i tredje klass. Gissningsvis på träbänkar och en bra bit från den komfort som dagens snabbtåg kan erbjuda.
Inte nog med det. Vintern hade hållit Östergötland i ett järngrepp under årets första månader och IFK-spelarna hade knappt sett en gräsplan förrän det var dags att äntra Gamla Ullevi.
Hur det gick? Åt skogen, förstås.
Örgryte vann med 11–0. Siffror som var smickrande för Norrköping, om vi ska tro referaten från den tiden (några idag levande vittnen lär vi ju knappast hitta).
"Norrköping ska hedras för att de hela tiden spelade ett modigt och öppet spel, juste och sympatiskt, fritt från maskning och skockning”, stod det att läsa i en lokaltidning efter överkörningen 1928.
Förlusten är den största i IFK Norrköpings historia, men mindre känt är att laget samma säsong åkte på ett svidande nederlag mot allsvenska rivalen Sleipner som vann en av derbymatcherna med 7–2.
IKS slutade också en bra bit högre upp i tabellen än åttan IFK.
Nu är som bekant styrkeförhållande annorlunda, men Norrköping kan ändå glädjas åt att åter ha två lag i allsvenskan. IFK Norrköping dam ska bli en spännande nykomling att följa och jag blir inte ett dugg förvånad om laget fixar förnyat kontrakt med marginal. Föreningen har alla möjligheter att ge damfotbollen den position och exponering som den förtjänar i Norrköping som i snart 100 år profilerat sig som fotbollsstad.