Det var under min allra första Norrköping International Horse Show och – om jag inte minns helt fel – också min första Swedish 7 Star Spring show.
Vad jag visste om något av det? Tja, ungefär lika mycket som jag vet om kärnfysik och ballongflyg. Men utmaningen som journalist var lockande och jag ville prestera på topp och leverera allt jag kunde, och lite till.
Hon satt där i hörnet med sin hund. Det minns jag så tydligt. Den ljushåriga kvinnan med kopplet i handen kunde framstå som respektingivande till en början. På något sätt sa hennes blotta aura ”kompetens” men med den kompetensen kom ett stort leende och ett lika stort hjärta.
Jag visste inte vem Sarah Thunholm var den där första dagen. Inte heller kände jag till hennes man, fotografen Roland Thunholm.
Jag borde ha känt till dem båda, förstår jag i efterhand.
Men Sarah skyltade aldrig med sin kompetens. Inte ens för en total novis som jag själv.
Istället hjälpte hon till, utan dömande blickar och utan att skriva folk saker på näsan.
Kompetensmässigt hade det annars varit fullt rimligt att både döma och kritisera för någon med en sådan kunskapsbank.
Sarah var trots allt utbildad ridlärare och har meriter, såväl som journalist som pressansvarig på Svenska Ridsportförbundet.
Sarah Thunholm var näst intill ett levande lexikon.
Det hon inte visste om ridsport var inte värt att veta.
Och hon delade gärna med sig. Hade det inte varit för henne och Roland hade jag nog gått hem lika snabbt som jag kom den där dagen på NiHs.
De hjälpte till med allt som kunde tänkas, förklarade och gav fototips. Ingen prestige, bara vänlighet. Inte alltför vanligt inom varken sporten eller samhället i stort. Det var fint på många sätt. Varmt och välkomnande.
Sarah var faktiskt aldrig, trots sin kompetens, överlägsen under alla de gånger jag sprang på henne. Raka motsatsen faktiskt. Hon har räddat mitt skinn mer än en gång. Så även maken Roland. När jag tänker efter så har jag nog aldrig ställt en dum fråga under de mästerskap och tävlingar högt och lågt jag träffat Sarah, oavsett vad vi haft för olika uppdrag för stunden.
Eller rättare sagt: Jag har ställt tonvis med dumma frågor i en bransch där många går över lik för att vifta med sin kompetens eller fina prylar.
Jag uppfattade aldrig Sarah så.
Tvärtom. Hon såg alltid på mig med förståelse även om jag kan tänka mig att hon tänkte både det ena och tredje om själen framför henne. Men det skulle hon aldrig visat. Hon svarade alltid vänligt med ett leende. När hon märkte att man inte förstod tog hon det igen. Och igen och igen. Aldrig med en sur min.
Hon behandlade alla lika. Inget media var viktigare än något annat. Alla fick sitt, stor som liten och Sarah fanns alltid där och hjälpte till om man behövde, oavsett om hon jobbade som pressansvarig, på konkurrerande tidning eller som författare. Sarah är nämligen en av dem som ligger bakom boken om Louise Nathorst, även då tillsammans med maken och vapendragaren Roland. Jag tror aldrig jag sett den ene utan den andre faktiskt. Sarah med penna och block och Roland med kameran i högsta hugg.
Nu har Sarah Thunholms låga slocknat och ridsportvärlden har tappat sin starkast lysande kunskapsstjärna och en stor personlighet. Sarah blev bara 69 år.
Hon lämnar ett stort hål efter sig. Både inom ridsporten men självklart också för maken Roland och dottern Mathilda med familj.
Vila i frid.