Svett sprutar. Testosteronet fullständigt läcker ut genom öronen. Du kan lukta dig till den slutgiltiga kampen på liv och död. Lukten av seger. Vem är störst, bäst, vackrast? Vem står ensam kvar på toppen som segrare? Vem kan ta de tyngsta vikterna och platta till motståndet mentalt?
Tankarna går osökt till lejon som mäter sig på savannen för att få lägra en hona, mer än till friskvård och träning. Man kan tycka att fokuset blir något snedvridet.
Skylten på gymmets vägg, den som upplyser om att oanmälda dopingtester signerat polisen kan utföras, har aldrig känts så rimlig som nu.
Jag tränar alltså på ett obemannat gym. Obemannat men inte obefolkat. Det omskrivna klimatet ovan gör att vi vanliga dödliga som vill träna av andra anledningar än snoppmätartävling kommer i kläm. Inte minst som tjej. Jag brukar aldrig spela "jag är kvinna-kortet". Men i det här fallet måste jag. Jag råkade nämligen spendera en kväll på gymmet utan hörlurar. Min verklighetsflykt försvann snabbare än pengarna på mitt lönekonto den 25. Jag blev mörkrädd.
Pustandet, stånkandet och testosteronet påverkar nämligen inte bara de som tävlar i vem som har mest luft i sina muskler. Det påverkar alla. Inte sällan står jag där som ensam tjej på anläggningen.
På ett obemannat gym.
Inte sällan är jag rädd.
Jag är rädd för dig, pustande stånkande, stönande man. Jag är rädd för dig som spänner blicken i dina medtränare och går nära, nära, nära med stinn blick för att pissa in ditt revir gentemot andra män.
Jag är rädd för dig. Det är hemskt att säga det men du skrämmer mig. Hur snäll du än är innerst inne så skrämmer ditt testo-beteende mig. Det kvittar att du inte menar så.
Jag önskar dock att det bara varit testosnubbar jag visat mig vara rädd för. Så är det inte. Jag är rädd för alla män. Jag brukar inte vara det men i en situation där jag vet att jag är ensam tjej i denna testosteronstinna miljö och dessutom måste duscha med olåst dörr är jag det.
Kameror finns – men inte i duschutrymmet.
Som tjej är det inpräntat mentalt sedan vi var små: Vi ska akta oss för män. Vi ska särskilt akta oss för män i grupp. Sund vaksamhet eller dömande av människor på förhand? Oskyldig tills motsatsen bevisas finns inte riktigt när det kommer till kvinnor kontra män. Det kanske är helt befogat i vissa lägen, andra inte.
Från början hade jag tänkt att den här krönikan skulle vara en ursäkt till alla män som vi misstänkliggör utan anledning. Ni som aldrig skulle ta er friheter och ni som skulle säga ifrån om ni såg något orätt. Men efter den senaste tidens gymmande kan jag inte göra det.
Situationen börjar bli ohållbar. Kanske lockas en viss typ av människor till de obemannade gymmen, kanske är jag överdrivet nojig. Men jag vill inte bli nedstirrad av en person som är 30 centimeter längre än mig och fyra gånger bredare tills jag viker ner blicken som den duktiga flicka jag är. Jag vill inte hänga på ett ställe där testosteronhalten känns så hög att smockan mer eller mindre hänger i luften om någon glömmer att hänga tillbaka vikterna. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte vara rädd för att komma i kläm. Jag vill inte vara rädd för att råka illa ut.
Så förlåt mig, ni fina män som känner att generaliserandet ovan är orättvist.
Men frågan måste lyftas.
Jag vill kunna duscha på gymmet utan att vara rädd.