Det är helt enkelt en dyr sport. Och den blir allt dyrare. Men den senast uppblossade debatten rör inte så mycket hästägandet som sådant. Det handlar mer om det där som inte riktigt får hända. Skador och olyckor. Det drabbar oss alla. Kostar gör det. Men vad är egentligen rimligt?
Det tycks vara så att en veterinärräkning inte sällan tre – eller till och med – fyrdubblas för att man råkar visa trynet inne på en klinik. Det här ställer jag mig frågande till.
Är det rimligt? Har de ambulerande veterinärerna, privata eller inte privata, verkligen så mycket mindre kostnader än klinikerna, eller är klinikerna bara bättre på att ta betalt för sina tjänster?
Det är frågor jag inte kan svara på. Jag har dock fått höra djupt graverande saker i form av att veterinärer på stora kliniker uppmanas se till att skapa återbesök då dessa går snabbt och genererar mycket pengar. Ett grundbesök uppges av mina källor vara dyrare och mer tidsödande. Big no no för den som vill tjäna kosing alltså.
Sanningshalten i detta låter jag vara osagt, som det mesta som kommer via mun mot munmetoden. Men med direktreglering mot försäkringsbolag befarar jag att det sistnämnda tyvärr kan stämma. Det kan vara lättare att ta betalt. Möjligheten finns. Bara tvivlet är läskigt.
För oavsett om det finns fog för dessa illvilliga rykten eller inte så ger det enligt mig tydliga signaler på ett tvivel gentemot veterinärkåren. Är det så att vi inte längre litar till fullo på djurens väktare? Om man följer diskussionerna i sociala medier är det just precis det som sker. Man pratar om profit istället för djurvård. En mycket allvarlig varningssignal, om jag får tycka till.
Och det får jag.
På det hela taget är det självklart att en veterinärklinik med veterinärer, röntgenapparater, diverse maskiner, operationssalar och djurvårdare kostar brutalt mycket mer än att vara egenanställd veterinär i rena utgifter. Såklart antar jag att intäkterna förväntas möta upp den specialistkompetens som bör finnas på en sån anläggning. Men ger det verkligen fog för att exempelvis en kompress ska kosta 150 kronor i extra tillägg just för att den kommer från kliniken, efter att ha köpts in för en struntsumma? Vi talar alltså om samma kompress som på valfritt apotek kostar kanske 25 kronor – för två. Det förefaller för mig lite märkligt. I min värld är man i dag tvungen att försäkra sin häst, det är nämligen enda chansen man har att möta dessa chockräkningar den dagen olyckan är framme. Det handlar, tyvärr, en hel del om profit, oavsett om man talar högt om det eller inte.
Kort sagt: Så länge försäkringsbolag kan pumpas på stora pengar in i klinikernas fickor kommer priserna fortsätta att stiga. Så även försäkringspremierna. Samtidigt är det otänkbart att inte försäkra sin häst idag om man inte vill riskera att stå där med liemannen i hasorna. Det är en så kallad berömd rävsax i kubik.
Innan ni kallar mig gnällig vill jag påtala att ni som brukar läsa mina krönikor mycket väl vet att jag är noga med att man ska få rätt betalt för sin arbetsinsats. Men inte ens jag kan förklara att ett besök på klinik under 60 minuters tid kan landa på en fet nota på 32 000 kronor, innan försäkringen tog sin del. Det däremot kan jag bekräfta för det är en högst personlig upplevelse. Inte ens jag kan motivera att en kompress i "material" på räkningen påstås kosta 150 kronor på klinik och 25 kronor hos ambulerande veterinär.
Rent krasst tvingas hästägare välja: En dyr försäkring eller ett dödspris på kompisens huvud.
Inte så kul för den som gillar sin häst.