Då och då inträffar livsavgörande händelser som får oss att stanna upp och reflektera över sakernas tillstånd. Inte sällan blir det en sväng längs minnenas krokiga avenyer, ja, det är väl ett tecken på att man börjar bli till åren kommen helt enkelt.
Jag minns fortfarande min första arbetsdag på Folkbladets sportredaktion, den 1 augusti 1988. Jag hade träffat dåvarande sportchefen Rutger Blomberg över en lunch i centrala Norrköping några veckor tidigare och nu var det högsommar och dags att bila till Östergötland i en rostig, fullastad Opel som definitivt sett sina bästa dagar.
Med andra ord: Det var en tämligen nervös och aningen blek 22-åring som klev in genom entrén till det tämligen oansenliga Folkbladet-huset i Ektorp med sikte på sportens krypin på andra våningen. Jag minns att jag förklarat för mor att jag i alla fall skulle ge Norrköping chansen i tre år. Treårsgränsen var nämligen nödvändig att passera av ekonomiska skäl. Folkbladet betalade min flytt från Västergötland med villkoret att stanna i minst tre år. Annars skulle jag tvingas betala de där flyttkostnaderna som jag vill minnas var rätt saftiga.
Nåja. Det blev drygt tre decennier på tidningen, så jag antar jag och de ekonomiansvariga inte längre har några outredda affärer i just det ärendet.
Tillvaron för en sportjournalist i Norrköping var väldigt annorlunda då jämfört med hur sakerna ser ut i dag. Kravbilden har genomgått gigantiska förändringar. Yrket har förändrats, kanske inte i grunden där mycket är sig likt, men en journalist i dag ska behärska så mycket mer än vad som förväntades inom skrået för 40 år sedan.
Vi behövde ju naturligtvis inte bry oss om webben (ordet existerade väl inte ens?), foto, film, poddar och annat trixande för nätets omättliga massor. Inte heller utsattes vi för den mördande konkurrens som existerar idag då i princip vem som helst kan skicka ut texter och bilder utan att behöva ta hänsyn till petitesser som deadlines, faktakoll eller presstöd.
Det var en enkel och rätt okomplicerad tid. Ur vissa perspektiv färgad av supporterskap och amatörism. Å andra sidan spottade vi ur oss texter från elit till lägsta lingonserier. Sportsidorna var späckade med matchreferat och tabeller, alla tidningsläsare skulle hållas nöjda.
När Tomas Brolin lämnade IFK Norrköping för Parma efter VM 1990 hade landslagsstjärnan inga problem med att lämna ut hemtelefonnumret till lokalpressen. För oss på redaktionen var det bara att slå landskoden och "Brollans" lokalnummer i norra Italien så svarade oftast Tomas själv eller flickvännen.
I häftet med allsvensk fakta, som fotbollsförbundet frikostigt delade med sig inför premiären varje år, fanns samtliga hemnummer till alla spelare i alla lag. Frågor på det?
Man kunde ringa till Malmö FF:s omklädningsrum efter träning och be att få prata med Martin Dahlin eller någon annan – och oftast dök personen upp i andra änden. Inga konstigheter alls. Då.
Lika smidiga var kontakterna med basket- eller hockeyfolket. Ville du snacka med Rickard Rauge i Vita Hästen eller Anders Marcus i Dolphins så var det bara att slå nuffrorna. Inga hemliga nummer, ingen presstjänst för att boka tid med de upptagna atleterna. Från A till B utan mellanhänder. En avundsvärd tid med tanke på hur omständligt det inte sällan är nuförtiden då många idrottsmän och kvinnor snart sagt gjort sig oanträffbara för media.