Vårsolen tittade äntligen fram igen efter förra veckans vintriga attack från Kung Bore. Kvicksilvret steg, naturgräset antog en lite grönare ton och såväl krokus som scilla kan numera ses i den pånyttfödda trädgården.
Men i IFK-supportrarnas hjärtan råder kyla och mörker. Åtminstone hos den del av följet som tror och hoppas på en framgångsrik fotbollssäsong för stadens allsvenska herrlag. Allt är naturligtvis inte förstört och raserat efter två spelade omgångar av totalt 30 men insatserna mot Malmö (1-5) och Mjällby (0-3) avslöjade ett icke oansenligt antal brister och tillkortakommanden hos den trettonfaldige svenska mästarklubben.
Framför allt blev lördagens fiaskoartade insats på Listerlandet en chock.
På nätet och i olika IFK-forum vädrar fansen öppet sitt missnöje, syndabockarna är många; sportchefen Tony Martinsson och ordföranden Sakarias Mårdh får inte oväntat sina slängar av sleven, nye tränaren Andreas Alm ifrågasätts för spelarval och coachning medan spelarna tvingats ducka vilt för motorsågarna som dragits igång på läktarna eller framför teven. Till och med den gamle fripastorn Runar (farsa till nye IFK-backen Amadeus Sögaard) har tappat tålamodet och vädrat sitt missnöje i sociala medier. Ett minst sagt otippat inspel.
Kort sagt: Det är Krisen som frustande och olycksbådande står och stampar därute i farstun, redo att kliva in och sprida elände och misstro.
Det är tufft att bedriva allsvensk fotboll utanför storstäderna och skillnaderna i resurser ser ut att växa för varje år som går. Landsortsföreningarna kan utmana då och då, men över tid kommer med stor sannolikhet de stora klubbarna från rikets tre största städer att prenumerera på topplaceringarna. Åtminstone ser det ut så i dag.
IFK Norrköpings fina år efter det överraskande SM-guldet 2015 verkar i dagens sken mest vara slumpens verk och, tyvärr, inte frukterna av ett långt och noga planerat strategiskt arbete. Janne Anderssons entré i Peking sammanföll med ett antal väldigt lyckade värvningar (Andreas Johansson, Emir Kujovic, Daniel Sjölund för att nämna några) och att föreningen lyckades få fram ett helt gäng egna löften (Linus Wahlqvist, Alexander Fransson, Christoffer Nyman, Filip Dagerstål, David Mitov Nilsson med flera). Allt mynnade ut i en perfekt guldstorm.
Den höga nivån bibehölls genom efterträdaren Jens Gustafssons fingertoppskänsla för oslipade talanger och spelare som hamnat snett i sina karriärer och lämpligt nog fick en nytändning i Peking. Listan med lukrativa spelarförsäljningar växte allt längre och miljonerna trillade in på klubbkontot.
Allt medan kvalitén på spelartruppen sakta men säkert urholkades. Kanske gick det helt enkelt lite för lätt under de där åren efter SM-guldet. Trodde ledningen att talangfabriken skulle fortsätta spotta fram blivande storspelare per automatik?
Det är naturligtvis svårt att sia någonting om, men min analys är att de senaste årens arbete med att stärka varunamn och spelartrupp naggats rejält i kanten. Signalerna från supporterhåll tyder inte heller på att samarbetet mellan ledning och fans fungerat smärtfritt. Även i år har klubben kritiserats för sitt amatörmässiga sätt att hantera biljett- och souvenirförsäljning och alla vet sedan länge att IFK Norrköping är ett allsvenskt bottenlag när det kommer till att dra in sponsorslantar.
Positivt är naturligtvis att klubben satsat stora pengar för att utveckla ungdomsfotbollen. Akademin håller idag hög klass och förhoppningsvis kan IFK fostra nya, framgångsrika årskullar på sikt.
Just nu känns det mesta iskallt. En trepoängare mot Gais i nästa omgång kan i alla fall tillfälligt hejda de dåliga vibbarna.