Nyamko Sabuni (L) och Ulf Kristersson (M) skrev 27 juli 2020 ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Hundra nya, rena och säkra kärnkraftverk i Stockholm, på Gotland och i orter som Katrineholm ska lösa energi-och klimatproblemen.
Då idén var ny för över 50 år sen tyckte jag att den lät bra! Men fick tänka om.
1968 hade ASEA Atom konceptet klart: En säker, självstoppande reaktor "Secure" som skulle ge ström och värme. Vattenfall och Stockholms stad tände på idén. De bildade ett bolag, Stockholms Kraftgrupp AB, med syftet att bygga en sådan reaktor i Värtaområdet intill Lidingöbron. Bolaget lämnade in en ansökan om etableringstillstånd.
Staten ansåg att saken måste utredas med ett bredare perspektiv. Närförläggningsutredningen tillsattes. Den bemannades med landets mest insatta ingenjörer och tekniker, många i företagsledande position. Den jobbade brett, djupt och framsynt. Sekretess rådde, men slutrapporten SOU 1974:56 "Närförläggning av kärnkraftverk" visar ändå en hel del på sina 2097 sidor. Det som nu lanseras som nytt fanns i sikte redan då.
Utredarna försökte sätta siffror på olycksriskerna. Detta var innan Harrisburgsolyckan och innan Tage Danielssons Harrisburgsmonolog. Man visste att ett enda fel sällan ledde till en stor olycka, utan att det var en kedja av fel som ställde till det. Och så kom man på beräkningsmodellen. Om det behövdes två olika fel för att en svår olycka skulle inträffa, och vardera felet bedömdes kunna inträffa en gång per hundra år, så blev risken för katastrof en gång på 10.000 år.
Grundfelet i det tänket var ju detta enkla, att en olycka sällan kommer ensam. Felen uppträder inte oberoende av varandra. Efter Harrisburgolyckan konstaterade ju Tage Danielsson med viss ironi att de sannolikheter såna här utredningar visar är så små att det som hände i Harrisburg egentligen inte kunde ha hänt.
Räkneexemplen till trots var utredarna betänksamma. Den reaktor i Ågesta som levererade ström och värme till Stockholmsförorten Farsta hade haft mycket allvarliga tillbud. Marvikenreaktorn här utanför Norrköping var byggd, men inte driftsatt. Orsaken var teknisk osäkerhet och att USA inte accepterade att Sverige skaffade sig egen kärnvapenkapacitet. Marvikenreaktorn startades aldrig. I stället importerade Sverige amerikansk teknologi.
Min närmaste chef var expert inom utredningen. Han höll hårt på sekretessen, men sammanfattade att idén med närförläggning förvisso låter bra, men vi törs inte tillåta en sådan utbyggnad. Om något skulle gå snett, oavsett hur det gått till, skulle Stockholm slås ut.
Hur är det idag? Tekniken har säkert utvecklats, men inte vi människor. Samhället har blivit sämre. Terrorism. Mindre ordning och reda, mer fokus på snabb lönsamhet. Kopplingen till kärnvapen finns kvar. Kanske inte aktuellt för Sveriges del, men internationellt.
Sist men inte minst: Förslaget från L och M skulle ta åtminstone 30 - 40 år att komma från idé till storskalig utbyggnad. Det skulle ta resurser från det som nu går att göra, att investera i grön energi och på sikt i energilagring med batterier eller vätgas. Och även ta resurser från det som även Sabuni och Kristersson förespråkar, att bygga ut elnät, mera elnät och ännu mera elnät.