Så gott som varje dag tvingas man inse att vi lever i en väldigt speciell och annorlunda tid.
Inte minst i sportens värld.
Ett exempel: IFK Göteborg sålde 52 445 biljetter till träningsmatchen mot Falkenberg förra helgen, något som "Blåvitt" halvt på skoj menade är nytt publikrekord för klubben. Matchen spelades över huvud taget inte, men biljetterna gick ändå åt som smör i vårsolen eftersom fotbollsfolket ville stötta ekonomiskt i tuffa kristider.
Andra substitut till frånvaron av sport på riktigt kan vara idrottsmän och kvinnor som gör upp i olika datorspel (på säkert avstånd från varandra naturligtvis) eller matcher som simuleras via specialkomponerade program.
Ett annat grepp är att gräva fram gamla klassikermatcher ur välmatade filmarkiv. SVT tog i från tårna och gav oss Sveriges samtliga matcher i VM i USA 1994. Måste medge att jag kände mig skeptisk redan när jag första gången hörde talas om idén.
På sin höjd lite småkul, men det måste förmodligen till en vältagen portion fotbollsnörderi för att offra två timmar av ens dyrbara liv på denna puttrande färd längs Memory lane.
Nåväl, i lördags blev det läge att kika på Sveriges tredje gruppspelsmatch i turneringen. På andra sidan stod de blivande världsmästarna Brasilien.
Det började bra. Fräscht och ambitiöst att plussa på det 26 år gamla VM-materialet med uppdaterat studiosnack och grafik anpassat till dagens standard. Jane Björck, Mats Nyström och Daniel Nannskog gjorde sitt bästa för att jobba upp matchpulsen hos oss tevetittare.
Jag mindes förstås slutresultatet (1–1), Kennet Anderssons läckra lobbmål med utsträckt högerben och Tomas Brolins skalpellvassa förarbete, men i övrigt – nada.
Den där soliga sommaren för en herrans massa år sedan satt jag på en camping utanför Helsingör i Danmark (ett mellanstopp inför slutmålet i Ungern) och fick tygla min då rätt unga och okuvade entusiasm för att inte störa de ointresserade "utlänningarna" som snusade i omgivande tält och husvagnar.
Då kändes det nästan som att man själv satt i inomhusarenan Pontiac Silverdome utanför Detroit bland de många tusen tillresta svenska supportrarna.
Nu var det, om inte med en gäspning, så i vart fall med måttligt intresse jag följde matchen igen. Visst var det lite spännande att återse den kraftfulle Dunga, Bebebo med babyfejset, Romario med den mjuka kroppen och bollbehandlingen, samt eleganten Rai vars storebror Sócrates hade bländat oss med skön fotbollskonst på 1980-talet.
Inte för att svenskarna saknade profiler. Den innan VM starkt kritiserade Thomas Ravelli växte ju ut till en av turneringens allra bästa målvakter under bronsresan. Har ni inte sett Bosse Hanssons grymma sågning mitt under VM-premiären mot Kamerun så är det bara att dammsuga nätet efter den go´biten.
Men vi hade också Patrik "Bjärred" Andersson i mittförsvaret, mittfältarna Stefan Schwarz och Jonas Thern, samt högoktanig offensiv i Martin Dahlin, Tomas Brolin, Kennet Andersson (ni minns gästspelet i IFK Norrköping va? Åtta mål på 13 matcher under våren 1993) och en ung Henrik Larsson med rastaflätor modell ormbo på ryggen.
Nostalgi kan funka, men en 90-minutersmatch från anno dazumal är ingen jättehöjdare. Jag kan tänka mig rätt många andra sätt att bättre spendera min dyrbara tid.
Undra vad nästa steg blir för att råda bot på abstinensen? Vi väntar med spänning och förväntan.