Själv har jag i skrivande stund tre sadlar i vardagsrummet (!). Sen kanske vi egentligen inte behöver prata om det faktum att hela källaren är full med utrustning, fårhuset ombyggt till täckestork och garaget …
Ja, garaget är också omgjort. Till uppställningsplats för häst.
När sambon igår kom in och meddelade att han tagit bort hästbajset i garaget, utan en min som om det vore konstigt … ja då vet man att det är en keeper så att säga.
Han är ängel med tålamod större än Gabriel – det råder det inga tvivel om.
Personligen hade jag nog strypt mig med en telefonsladd (2021?) för länge sedan. Kanske redan vid frasen ”älskling jag har stängslat in trädgården, tänkte hästarna skulle beta av den. Du slipper klippa gräset. Wohoo! ”.
Vad sambon hörde var nog snarare följande: ”Nu blir det stora hål i gräsmattan och bajs överallt. Flugor? Jajemen!”.
Men han gnäller inte.
Inte ens när han under sommaren bygger om mina vagnar och kånkar staket och flyttar runt motvilliga hästar från det ena betet till det andra.
Jag kan skatta mig lycklig.
Han kan skatta sig fattig.
Det är så det är att leva med en hästtjej. Det är trots allt en livsstil.
Att vi sedan lever i en egen tidszon är ju bara ytterligare en del i vardagen. Han brukar säga: ”jag vet att en stallkvart är 75 minuter”.
Och så är det ju faktiskt.
Två timmar i stallet tenderar att lätt bli fem. ”Kommer strax” tenderar att bli två timmar.
Men jag har sett.
Jag vet någonting som inte han vet att jag vet. När jag nu tagit hem hästarna över sommaren var det sagt att ”det är mitt intresse” och egentligen inte så mycket hans.
Men jag vet. Jag har sett hur han smyggosar med hästarna när han tror att jag inte ser. Indoktrineringen är i full blom. Jag vet att han saknar den där hästen han fick avliva tillsammans med veterinär medan jag var på jobbet förra året.
Jag vet det. Han älskade den där svarta och underbara surbullen till travarsto. En dag kanske det rent av blir en ny, signerad sambons alldeles egna, även om han faktiskt äger en halv redan idag. Indoktrineringen får kanske pågå ett litet tag till innan dess dock. Men vem vet. Det tenderar att gå snabbt i svängarna härute när firma A & J är igång. Jag minns när vi ”bara skulle titta” på en schäfervalp. Han heter Torvalp, bor här och har fyllt två nu … Och han betalar inte hyra.
Det här får bli en hyllning till mannen som står ut. Med mig, mina nycker, mina hästar. Med känslan av att lyxfällan är nära och kaos överallt. Där även inräknat mina sadlar vardagsrummet.
Men nu till ett litet mer seriöst ämne. Den heta potatisen den här veckan handlar om att fler ridskolor satt viktgräns på sina hästar.
Jag kan inte förstå det här. Eller snarare varför folk är så arga.
Även om ny forskning tyder på att vikten är av mindre betydelse så länge ryttaren är välbalanserad så sliter det självklart på hästen.
Ridskolehästar går ofta, länge, och mycket med ryttare på ryggen. Jag kan inte se ett problem med att ridskolor sätter en viktgräns för respektive häst från start för att motverka tunga ryttare och mer belastning.
Det är inte alls samma sak som att kasta ut en ryttare för att den blivit tjock. Det här är att ta hänsyn till hästarnas välmående. Jag hoppas ännu fler ridskolor tar efter och anpassar häst med ryttare. Det är djurvälfärd och det är trots allt det vi borde fokusera mest på. Särskilt framför människans nöje.