Frågorna ställdes litegrann på sin spets efter Sveriges flygande start i de pågående spelen i Paris.
Såg ni 18-åringen Tara Babulfath i judons 48-kilosklass? Jag trodde, efter att ha konsumerat elitidrott en masse sedan 1970-talet, att jag redan sett det mesta av det bästa, men den här unga tjejens bedrift är definitivt någonting som sticker ut och gör avtryck på riktigt.
Tara presenterade sig för tv-tittarna redan för fyra år sedan då hon var en av de utvalda i TV4-dokun ”Wild kids” med sextusen sökande grabbar och tjejer.
I ett redan legendariskt klipp (som förstås finns på nätet för den som orkar göra en slagning) intervjuas hon av tv-profilen Steffo Törnquist om framtidsplanerna.
”Jag hoppas vinna OS-guld 2024”, klargjorde den härligt kaxiga fjortonåringen inför en häpen Steffo.
”Ja, då får du ligga i”, svarade programledaren och man anar ett lätt raljant leende i mungipan hos den erfarne reportern.
Och nog har Tara Babulfath legat i. I sitt första OS, och som näst yngst i den blågula truppen, fixade hon nationens första medalj via seger i bronsmatchen.
Det är inget annat än en enorm prestation. Hennes avväpnande sätt, tydliga målbild och mogna uppträdande gick rakt in i hjärtat hos de svenska tv-tittarna.
Minst lika stort – men på helt ett annat sätt – var mountainbikecyklisten Jenny Rissveds tredjeplats i helgen.
Många av er är säkert bekant med historien. Falutjejen vann OS-guld i Rio för åtta år sedan men slutade cykla året därpå på grund av psykisk ohälsa. I stället kämpade Jenny Rissveds under två års tid med depression, ätstörningar och utmattning. Något hon har varit väldigt öppen med.
När det var OS i Tokyo senast (2021) slutade hon på 14:e plats, en bragd i sig med tanke på det egna måendet då och inför tredje OS-starten på Colline d´Elancourt strax utanför Paris häromdagen var det en mogen och balanserad Rissveds, som visserligen hade höga ambitioner, men som ändå kunde prioritera sig själv och helt enkelt strunta i andras förväntningar.
När Jenny rullade över mållinjen som bronsmedaljör i helgen så bjöd hon på ett leende som inte beklagade ett uteblivet guld eller silver, utan ren och skär glädje över framgången som en tredjeplacering i världens största idrottsshow innebär.
”Jag känner mig lugn och avslappnad. Och trygg. Jag känner mig inte överdrivet självsäker men jag känner heller inte att det är katastrof”, sa hon till Aftonbladet innan start.
Efter loppet bubblade hon nästan över av stolthet.
Det ska bli spännande att se om fortsättningen av OS kan bjuda på något liknande det som Babulfath och Rissveds bjussat på.
Sverige har många medaljkandidater i dessa spel. En av dem, luftgevärsskytten Victor Lindgren från skånska Sjöbo, pallade för trycket i måndags och tog silver bakom överlägsne kinesen Lihao Sheing.
Medaljen var inte överraskande på samma sätt som för de svenska tjejerna. Den 21-årige svetsaren var regerande världsmästare på 10 meter och en av förhandsfavoriterna i tävlingen.
Vilket osökt för oss in på en av de här spelens allra största favoriter – Armand Duplantis.
Svenskamerikanen är som vi alla vet helt överlägsen i sin genre och alla förväntar sig ett nytt guld i Paris. Inklusive han själv, förstås.
”Mondo” har allt att förlora, men inte lika mycket att vinna med tanke på sin status inom stavhoppet, som konkurrensmässigt naturligtvis är en av spelens ”minsta” sporter sett till antalet utövare. Utanför Sverige är det inte många som bryr sig om stav, men vad gör väl det så länge Armand Duplantis håvar in nya segrar för nationen.