Man kan önska och hoppas att citatet ovan är taget från ett dåligt skämt av någon med en lika tvivelaktig humor. Det är det inte.
Man kan önska att det vore en fabel, utan sanningshalt, sagt med glimten i ögat. Eller ett sätt att skapa debatt om en viktig frågeställning.
Det är det inte heller.
Det är inget annat än ett elakt påhopp. En attack i verkliga livet. En bitchslap som inte ens utförts online i skydd av skärmarna. En riktig, saftig och totalt ogrundad smäll på käften med knuten näve. Ett sätt att krossa en människa och stampa på resterna, om man så vill.
Jag vet inte vilket som är värst. Att ovan person väljer att tycka till om någon annans vikt och hästhantering genom att ha sett personen en enda gång. För enligt den hånfulles egen utsago är det just en enda gång det handlar om. Det är en gång som en ryttare red förbi på en häst och attacken skedde snabbare än en spottkobra fäller sitt byte en varm sommardag.
Eller om det värsta är att den offensive förståsigpåaren skröt om sin välgärning gentemot hästen online och förväntade sig beröm och medhåll …
Jag kan inte ens bestämma mig om det värsta kanske är att personen faktiskt fick kraftiga ryggdunkar och uppmuntrande hejarop. ”Bra gjort”. ”Skönt att någon står upp för djuren.” ”Hästen kan inte tala.” ”Ta reda på var hon bor och stjäl hästen.”. ”Sätt dig på henne och tvinga henne att gå”.
Det är hårda ord som cirkulerar i skyddad verkstad online såväl som i verkligheten. Och ridsporten är en skyddad verkstad – på så många sätt.
Jag har nog faktiskt tappat tron på hästmänskligheten. Så till den milda grad att jag ofta funderat på att sluta med hästar helt. Det är inte roligt att bli bedömd hela tiden. Det är inte roligt att känna att man gör mer skada än nytta med sin häst, sin hobby, sin livsstil. Det skulle kunna få den bästa att tappa stinget, det vill jag lova dig. Personligen vågar jag knappt rida. Hatet har nått in i benmärgen.
Men samtidigt finns det en viktig aspekt att diskutera, om man bortser det faktum att den omskrivne personen beter sig som en veritabel skitstövel. Jag förringar absolut inte vikten av att en häst inte ska bära på mer last än den klarar av och trivs med. Debatten är viktig. Men vi måste föra den utan att få världens hästentusiaster att gå in i en massbantningspsykos – för det är precis vad vi gör just nu. Vi driver människor in i sjukdom, självhat och förakt för varandra. Det är inget snack om saken.
Bara det faktum att de stora märkena inte ens tillverkar ridbyxor i större storlekar är ju ett ”passa in i mallen eller håll käften-statement” om något.
När tioåringar lägger upp bilder på sociala medier med frågan ”är jag för tjock för min ponny” har vi problem. När vuxna ryttare inte törs rida av risken att någon ska anse en för tung har vi också problem. Jag har en arbetshäst. En riktigt tung modell. Hon har inga problem med att jag rider henne, vi har faktiskt riktigt roligt ihop.
Men tvivlet gnager. Hon är ju ändå bara en liten häst på höjden. Och jag är tyngre än jag önskar att jag var. Jag önskar jag kunde säga att jag är immun mot vad andra tycker, men det är jag uppenbart inte. Inte ens jag, en bra bit över 30 år gammal, vill visa mig offentligt till häst. Inte ens jag vill köpa ridkläder i större storlek och bemötas av dömande blickar i de få affärer som finns …
Om inte ens jag, nästan 40 år gammal pallar trycket och vikthetsen – hur fan ska då ett barn göra det?