Redan under grekernas storhetstid tävlade man mycket, men först 1896 arrangerades det första sommar-OS i Aten där hela världen blev inbjuden.
Det var den franske baronen Pierre de Coubertin som låg bakom införandet av spelen och redan 1900 vann Sverige sitt första guld i dragkamp tillsammans med Danmark.
1912 stod Sverige som värd för arrangemanget, men därefter har vi aldrig ansökt om sommar-OS, utan enbart vinter-OS som vi ännu inte fått till oss.
Redan 1900 fick faktiskt kvinnor vara med och tävla, men bara i vissa grenar. Från och med 1904 kunde de även tilldelas medaljer för sina prestationer. Detta var alltså långt före exempelvis Vasaloppet som först 1979 tillät kvinnor att starta i Öppet spår.
Tittar vi bakåt i statistiken har Sverige hävdat sig riktigt bra i exempelvis medaljligan. Eller vad sägs om 142 guld, 155 silver och 172 brons. Nu är steget upp till de allra bästa förstås milslångt. USA toppar på 879 guld, Sovjetunionen är tvåa på 472 och Storbritannien trea på 242.
Vid senaste OS i Tokyo 2020 (som avgjordes först 2021 på grund av pandemin) lyckades Sverige plocka hem nio medaljer, tre guld (Armand Duplantis och Daniel Ståhl i friidrott samt ryttarlaget med Peder Fredriksson, Henrik von Eckerman och Malin Baryard Johnsson) samt sex silver.
Vad har vi då för förhoppningar i sommar? ”Mondo” Duplantis är storfavorit i stavhoppet förstås, Daniel Ståhl kan däremot få svårt att försvara sitt OS-guld från Tokyo, men bör ändå stå på prispallen. Ridsportslandslaget är fortfarande av världsklass, men samtidigt handlar det mycket om hästarnas intresse för tävlingarna. Alla har kanonhästar att tillgå, men som sagt, här är det inte bara människan som styr.
Tittar vi runt i den svenska truppen i övrigt hittar jag egentligen bara en riktigt utpräglad guldkandidat. Sara Sjöström fick nöja sig med silver i Japan, men är nu klar guldfavorit på 50 meter frisim.
Sedan finns det naturligtvis flera medaljkandidater. Jag tänker då på beachvolleyparet David Åhman/Jonatan Hellvig, herrlandslaget i handboll, Truls Möregårdh i bordtennis, Andreas Almgren på 5.000 meter löpning, Ludvig Åberg och tjejerna Linn Grant och Maja Stark i golf, Jenny Rissveds i mountainbike. Sedan finns det också sporter som jag är dåligt insatt i och som kan överraska. Jag tänker då i första hand på Patrik Kittel i dressyr, seglarna Anton Dahlberg och Lovisa Karlsson i tvåmansjolle 470. Anton Dahlberg vann OS-silver i Tokyo tillsammans med Fredrik Bergström men har nu bytt partner.
Sedan finns det naturligtvis plats för överraskningar. Vem visste exempelvis vem Ragnar Skanåker var 1972 när han i München tog guld i skytte innan spelen knappt dragit igång.
Läste för övrigt i Expressen häromveckan en artikel där man tagit fram ett 20-tal minnesvärda svenska OS-guld. Där nämns bland annat Gillis Grafström (konståkning 1920), Sven Thofelt (fäktning 1920), Ingemar Johansson (boxning 1952), Sten Lundin (motocross 1952), Ulrika Knape (simhopp 1972), Anders Gärderud (hinderlöpning 1976), Christian Olsson, Stefan Holm och Carolina Klüft (alla friidrott 2004)
Men inte ett ord om Sveriges kanske största OS-bragd. Den utfördes förstås av brottaren Ivar Johansson, Norrköpings-polisen som 1932 lyckades med bedriften att vinna två OS-guld i två olika viktklasser under samma spel (Los Angeles). När prisceremonin för hans första guld genomfördes, uteblev Ivar som då satt i bastun fullt påklädd för att gå ned i vikt till weltervikt 72 kg och ställa upp i ännu en klass. Ivar lyckades både med att banta ner sig samt vinna ännu ett guld, vilket fick Svenska Dagbladet att ge honom Bragdguldet det året. Ivar följde sedan upp sin fantastiska karriär med ett tredje OS-guld i Berlin 1936.
OS-tävlingarna har annars genom året präglats av en massa otroliga prestationer. Jessie Owens vann exempelvis fyra guld i friidrott i Berlin 1936 och Mark Spitz tog hem hela nio guld, ett silver och ett brons under två olympiska spel. En annan simmare, Ian Thorpe, vann hela fem guld vid spelen i Sydney 2000 och måste räknas in i den kategorin också.
När det drar ihop sig till stora idrottsevenemang minns vi också det tråkiga som hänt genom åren. Adolf Hitlers propaganda-OS 1936, den tragiska attacken mot israeliska idrottare i München 1972, olika länders bojkott av spelen 1980 (Moskva) och 1984 (Los Angeles).
Låt spelen i Paris vara befriade från sådana här tråkigheter. Säkerhetsarbetet lär vara enormt.