Från att ha haft ett intresse snart sagt gränsande till mani kan man utan att ta till överdrifter konstatera att lågan svalnat. Det fanns en tid då jag kunde rabbla laguppställningar, prenumererade på "Shoot" och klädde pojkrummet med lagbilder, halsdukar och vimplar till ett färgsprakande hav av lojalitet till laget med stort L.
Det var Tipsextra på teven under lördagseftermiddagarna och BBC World service på radion de där veckorna då SVT inte visade direktsänd ligafotboll från Storbritannien.
Idag:
Erling Haaland sätter två kassar i ligadebuten? Aha. Alexander Isak replikerar med två baljor för Newcastle mot Aston Villa? Okej. Intresseklubben antecknar – not!
Det enorma pengaregnet över engelska Premier league gjorde förvisso ligan till världens mest attraktiva för spelarna själva, men det skedde till priset att själen förlorades någonstans på vägen.
Allt var sannerligen inte bättre förr, verkligen inte, och det handlar inte om att vrida tillbaka klockan till en tid som på alla sätt och vis var annorlunda. Utvecklingen kan uppenbarligen inte hejdas – oavsett om det är en positiv eller negativ sådan. Se bara på den universella problematiken kring vår livsmiljö och klimatpåverkan. Alla vet att den är pågående i en nedstigande spiral, men ingen kan, vill eller har någon lust att verkligen göra någonting åt saken.
Det är samma sak med engelsk toppfotboll, och för all del även andra europeiska superligor. Det handlar inte längre bara om pengar utan snarare löjligt stora pengar. Ofantliga sedelbuntar som hamnar i de redan stenrika fotbollsspelarnas överfulla fickor. Detta i takt med att biljettpriserna till arenorna stigit till sjuka nivåer vilket i sin tur lett till att mindre bemedlade fans har trängts bort från läktarna och ersatts med snubbar och damer från högre samhällsklass. Sjungande supportrar har bytts ut mot bara lagom engagerade åskådare som dyker upp på sina fina platser fem minuter innan kickoff och lämnar i 85:e minuten för att få ett försprång till bussen eller tåget.
Jag har varit på ett fullsatt men mördande tråkigt Emirates i norra London (Arsenals rymdskepp till arena), upplevt tystnaden på Old Trafford i Manchester och sett gäspande hipsters på Anfield i Liverpool.
Man kan imponeras av utvecklingen utan att beröras på insidan.
Allt var inte bättre, men passionen fanns där. Med spelare som var synonyma med klubben och satte lagets färger högre upp på priolistan än ytterligare ett flashigt och noga filtrerat inlägg på Instagram eller Tiktok.
Därför känns det fortfarande befriande att följa den allsvenska fotbollen, den ännu så länge tämligen oskyldiga.
Där spelare som "Totte" Nyman, Pontus Jansson och Andreas Johansson – för att nämna några – visat vad det egentligen handlar om; kärleken till klubben, sporten och staden man representerar.
Vår liga rankas lågt och regerande svenska mästarlaget BK Häcken åkte på däng av ett gäng amatörer från Färöarna i europacupkvalet. Trist som tusan förstås, men det hindrar ändå inte de tusentals supportrar och fotbollsälskare som trots förnedringen följer sitt lag i vått och torrt genom varje spelomgång.
Vår liga är värd att försvara och skydda.
Det görs också genom 51-procentregeln som är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar, vilket kort sagt innebär att en förenings medlemmar måste inneha 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag och därmed ha rösträttsmajoritet.