Träffade också häromdagen Norrköpings tidigare kommunchef, Lars Stjernkvist. Efter det samtalet, Lasse var mest nervös hur det skulle gå för hans lag Sleipner i höst, kom jag att tänka på vilken samhällsinsats Lasse och hans politiska kamrater har gjort de senaste tio åren i och med att man hjälpte framförallt så våra fotbollsklubbar får leva vidare under drägliga förhållanden. Jag menar att de nya och utmärkta anläggningarna i Eneby, Lindö, Smedby, Svärtinge och Åby exempelvis aldrig kommit till om inte kommunen varit behjälplig med inköp av mark och gamla byggnader, samt givit klubbarna förmånliga lån. Även GoIF Tjalve fick en ny friidrottsborg på Himmelstalundsfältet där kommunen också hjälpte till. Det byggs ju också en del nya idrottshallar, Sandbyhovshallen är en som tillkommit på senare år och nästa år kommer den nya hallen vid Kungsängsskolan att invigas. Lägg därtill till att idrotten fått tillbaka Mässhallen. Den har ju de senaste åren använts till pandemivaccinering.
Att bygga en ny idrottsanläggning är inte gratis, vet exempelvis att Smedbys nya anläggning gick på runt 30 miljoner kr 2016. Men det kan vara väl värda investeringar för kommunen. Tänk vilket jobb klubbarna lägger ner på att ta hand om ungdomar, ungdomar som annars kanske varit på glid och i stället tillbringat sin fritid på olämpliga platser och i fel miljö. I dag domineras ju tidningars nyhetsrubriker och TV:s nyhetsprogram av så kallat gängvåld och utanförskap framförallt i förorterna.
Jag har själv bott i många år i Smedby med min fru och tre pojkar. De började alla spela fotboll i Sais vid sju års ålder (i dag kan man få börja i bollekskolan som femåring) och återfanns sedan i klubben till 18 års ålder. Sedan har de fortsatt med fotbollen i andra klubbar, men just den utbildning och uppfostran de fick i klubben har de burit med sig genom åren och ända ut i arbetslivet. Min fru och jag har alltid talat väl om verksamheten i vår lokala klubb.
Var för övrigt och lyssnade på gamle IFK Norrköping- och Sylvia-profilen Niclas Fredriksson för några veckor sedan, där berättade han om just verksamheten inom Smedby AIS som i dag faktiskt är länets största klubb på ungdomssidan.
Klubben har dessutom ett framgångsrikt år bakom sig på seniorsidan (där de flesta utbildats i just Sais). Herrlaget klarade nytt kontrakt i division 2 samt vann Östgötacupen, medan damerna slutade tvåa i division 1 samt tog hem Östgötacupen. Apropå herrarna så bjöd de på en riktig fotbollsfest i augusti då man mötte Malmö FF i Svenska cupen inför drygt 2 000 åskådare.
– Fast det var ett tufft förarbete då allt kring matchen handlade om allsvenska bestämmelser med många säkerhetsmöten, extra vakter, poliser på plats osv. Fast ett minne för livet blev det tack vare att MFF var oss behjälpliga i förberedelserna, säger Niclas.
Under pandemin tappade många idrottsklubbar ungdomar, men fler och fler har nu återvänt vilket samhället ska vara tacksamma över. Simon Dogan har ett 150-tal ungdomar att basa över ute i Navestad och Hageby där hans förening Adas huserar. Simon är dessutom sportchef i klubben samt spelar i Adas division 4-lag fortfarande. Lägg därtill att han är lärare till yrket samt trebarnsfar då, förstår man vilket arbete och kunnande han lägger ner på ungdomarna.
Just den här ledartypen med sin breda kunskap kanske inte finns i alla klubbar, men utan alla ideellt arbetande ledare skulle naturligtvis inte den så oerhört viktiga sociala biten fungerar. Sedan blir man naturligtvis bestört man läser i David Iwungs artikel att 40-50 procent av barnens föräldrar inte ens orkar med att betala årsavgiften, även om jag vet att många kämpar med ekonomin i dag. Vad tänker de med? Är det bättre att deras barn beblandar sig med kriminella personer och en dag kanske sitter i fängelse. Antalet häktade ungdomar under 16 år har ökat lavinartat i landet, ja så mycket att man till och med tvingas bygga nya häkten.
Vore det inte värt att lägga några kronor på sitt barn så hen kan få vara med i sin lokala idrottsförening och umgås med kamraterna även utanför skolan?