I den här krönikan vill jag hylla stallägarna. De som i de allra flesta fall är orsak till att många av oss alls kan ha häst. Utan stallplatser – ingen möjlighet att ha häst. Det är inte så populärt att stoppa ponnyn i en villaträdgård i innerstaden på heltid, trots allt.
Det böjs och det bänds. Det fixas och trixas och det fejas och spejas. Det handlas och sandas. Pratas och styrs upp. Jobbet tar aldrig slut för dessa stallens hjältar. Inte nog med att de brottas med samma problem som alla småföretagare vad det gäller skatter och avgifter kontra inkomster och utgifter. För den här yrkeskategorin tillkommer något annat. Något som försvårar läget ytterligare.
De möts nämligen ofta av en klagomur som får Berlinmuren att se ut som ett sandgupp. För varje tegelsten av klagan som man lyckas plocka ner kan man ge sig på att minst en annan byggs upp i andra änden av muren. Det är en never ending story, utan den gulliga flygande hunden, så att säga.
För medan någon vill ha hindren kvar på ridbanan vill nån annan absolut ha ridbanan ren från saker.
När någon vill ha djupare material vill någon annan ha det grundare.
Jag stod i ett stall en gång som hade två ridbanor och ridhus. En utebana utan belysning och lite fastare material. Ridhus och andra utebanan med belysning. Men tro fasen att det var fel på samtliga på nåt sätt. För grunt, för djupt, för fast, för halt. Inget var helt bra. Alla vill ha det på sitt sätt.
Ni fattar: You can’t please them all.
Sedan kommer vi till de andra stötestenarna. Hur många gånger om dagen ska egentligen hästarna fodras? Och vem ska göra det? Och vad kan man egentligen kräva att hyresgästerna hjälper till med?
Det här kanske är en av stallägarnas största problem, vid sidan av med insläppstider. Tro mig: det finns lika många åsikter som det finns hästar.
Medan någon står redo med bubbelplast och boxvila finns det en annan som förespråkar hagvistelse och att låta tiden göra sitt. Hur ska en stallägare kunna tillgodose bådas behov? Den som knäcker den nöten blir rikare än Bill Gates på en bråkdel av tiden, det vill jag lova.
Utöver det har de allra flesta jobb vid sidan av, heltidsjobb som du och jag. För i motsats till vad många tror är det inte sällan som stalluthyrning går plus minus noll i allra bästa fall. Ofta går det minus. Det kanske du tycker är konstigt om du står i ett större stall med många inhyrda. Men ju fler inhyrda desto mer omkostnader. Eller tillhör du den lilla gruppen av människor som varken använder el eller vatten och din häst varken äter eller dricker?
Jag skulle inte tro det.
När man börjar räkna på vad det kostar att ta in foder och laga saker som går sönder börjar jag bli mörkrädd på riktigt. Säg att det i ett större stall kanske går sönder en grep i veckan. Varje grep kostar cirka 250 kronor. Fyra grepar i månaden blir ungefär en stallhyra.
Vem köper de nya stallgreparna?
Stallägaren.
Vem fixar den trasiga uppbindningen din häst slet av?
Stallägaren. Vem lagar staketet när din häst gjort en jailbreak för att nå det saftiga gräset bredvid? Jo, stallägaren.
Du fattar.
Det här kanske är något att tänka på nästa gång du klagar på din dyra stallhyra eller svär över att ridbanan inte är nyharvad.
Det kanske är dags att vi hyllar de som gör det möjligt för oss att ha häst. Vi kanske rent av ska vara lite mindre krävande och lite mer tacksamma.
Fundera på det.