Att vara hästmänniska är inte bara guld och gröna skogar, om du trodde det. Det är snarare lika delar ekonomisk kris, kärlek och ren ångest. 

För är det någonting som hästar är riktigt, riktigt bra på så är det att skada sig. Oftast på absolut ingenting. Först hel – sen bara ”poff”. Gärna lagom till jul eller andra lämpliga högtider. Den universella regeln för alla hästars hemliga klubb är också att man aldrig ska skada sig under ordinarie veterinärtid. Det är jourtid som gäller. Helst en söndagnatt. Storhelg? Ännu bättre! 

Man kan skoja om det här i all oändlighet. 

Men det finns mycket allvar i det. Hästar skadar sig. En häst som skadar sig kostar pengar. Multum faktiskt. Jag fick själv en räkning på 30 000 för att sy ett sår och kolla en hälta på klinik. Totalt två timmars jobb. Lyckligtvis hade jag en bra försäkring vid tillfället. Annars hade man ju brutit ihop på riktigt. 

Men faktum är att ibland går det utom räddning. Som med landslagsryttaren Fredrik Jönssons mästerskapshäst Cold Play.  Det som hände kan närmast liknas vid en freak accident och inget annat. Fredrik longerade, hästen brallade och trampade snett. Benet gick av och Cold Play fick avlivas. Detta är alltså en häst som hållit för att hoppa banor på 160 centimeter med marginal typ en miljon gånger. En simpel longering blev hans död. Det är fruktansvärt tragiskt och ofattbart. Det ska inte kunna hända.

 Fredrik är såklart förkrossad. Så in i helvete förkrossad. De var inte bara tävlingskompisar. 

De var en enhet. 

Två kroppar – ett hjärta. 

 Jag har haft honom i nio år. Han har betytt allt för min karriär. Och så har han varit en riktigt god vän också”, kommenterar ryttaren själv till Svenska Ridsportförbundet. 

 Det är en saga som fick ett alldeles för tidigt slut. Det är hela hästvärlden enade om. 

”Jag vill tacka Cold Play för alla minnen och för allt han betytt för mig. Jag vill också tacka mina kompanjoner och delägare familjen Ingvarsson, och alla andra i teamet runt den här hästen. Cold Play har betytt så mycket för så många. Det är otroligt ledsamt att det skulle ta slut så här i förtid, säger Fredrik till förbundet.

Och det är tyvärr såhär det är. Hur noga man än är. Hur kunnig. Hur stort stall, mängd benskydd och fina hagar man än har så kan man inte skydda hästarna från livet självt. Man vet aldrig när olyckan är framme. Det kan ta slut precis när som helst. 

Oavsett om det är i hagen eller i träning. För Fredrik Jönssons del handlar det om att nu börja om mer eller mindre från början även träningsmässigt. Det är svårt att vara i eliten utan en häst som håller måttet. Så enkelt är det ju. Bra hästar kostar dessutom pengar. Mycket pengar. Både i inköp och omvårdnad.

I dag är det också ett måste att ha försäkring. En bra sådan. Utan försäkring är det mer eller mindre omöjligt för gemene man att ha häst om man inte har en mille på fickan. Det här har försäkringsbolagen lärt sig dra nytta av. Premierna är skyhöga och kryphålen i kontrakten påminner mer om en schweizerost än ett avtal. 

Och som sagt innan: veterinärerna är ju ganska bra på att ta betalt också, för att uttrycka det milt. 

Och hästägarna? Vi betalar gladeligen. Kanske inte för att vi vill rensa bankkontot. Utan för att vi vill hedra det ansvar vi fått äran att ha. Den kärlek vi får och det utbyte vi har av livet vi valt. 

För det här är en livsstil – inte bara en hobby.