Jag tycker uttrycket i sig är fantastiskt. Det är något alla ska ha med sig när det handlar om att hantera dessa stora och ändå otroligt tålmodiga djur.
Men vad definierar då våld? Gränsen är flytande. Någon drar den vid ett spörapp, andra vid att sitta på hästen. En tredje vid att sätta på hästen ett täcke eller sko den. Det här är såklart utöver de rent konkreta gränserna som djurskyddslagen sätter. Det säger sig självt. Men jag frågar mig ändå: Är våld tvång, är tvång våld?
I en perfekt värld skulle jag vilja hantera alla djur helt utan tvång. Men jag känner samtidigt att vi, genom att ens ha husdjur, utövar ett visst mått av tvång. Jag menar: har hästen valt att gå i hage till en viss tid? Har den valt att stå på stall? Ridas? Skos?
Knappast. Allting vi gör med hästarna är med ett visst mått av tvång. Det är snarare en fråga om hur vi utför detta tvång.
Det går inte att diskutera hästträning utan att prata om frihetsdressyr och relationsbaserad träning. Relationsbaserat är en fin metod som handlar om att hästen ska vara delaktig och villig i allt man gör. Man ska i största möjliga mån alltså inte utöva tvång och definitivt inte utöva sig av våld.
Det här har visat sig vara otroligt effektivt vid problem med lastning och andra bekymmer.
Men även i detta perfekta samarbete kan det gå åt skogen om man inte vet vad man håller på med. Det är en hårfin linje mellan att lyssna på hästen och få en odräglig varelse på ett halvt ton som gör exakt vad den själv vill.
För mig är det förvisso helt otänkbart att hästen ska bestämma precis allt. Vissa saker måste jag nämligen utföra vare sig den vill eller inte. Jag ger således hästen en uppgift och jag förväntar mig att hästen utför detta. Men den kan absolut få välja HUR vi utför uppgiften.
Min ena häst tycker exempelvis inte om hovslagare. Då är det såklart upp till mig att se till att det blir en bra upplevelse för hästen, och att hovslagaren överlever besöket … Sedan om det innebär att ge hästen lugnande eller en slicksten, ja det får man ju prova sig fram. Men skorna ska på och hovarna verkas. Annars blir det i sig en djurskyddsfråga.
Det här är lite anledningen till att jag är kluven när det kommer till den här typen av träning. Det är så många som ger sig in i det och inte kan hantera det, och således blir hästarna bara ouppfostrade och i förlängningen faktiskt farliga. Det är ändå små människor och tunga djur vi pratar om. Det ser så lätt ut när proffsen gör det. Det låter minst lika lätt. Men det är en vetenskap när det görs rätt. Och då menar jag inte när det ska ”se bra ut på arenan” men man samtidigt klår upp hästarna bakom kulisserna innan showen. Detta har jag tyvärr också sett på nära håll.
Det vi inte ska glömma är att de som håller på med detta fullt ut är otroligt kunniga. De är proffs. Det är ingen quick fix. Det här är människor som viger sitt liv åt sin övertygelse. Det i sin tur är värt att uppmärksamma och beundra, det måste påtalas.
För egen del tycker jag om att blanda tänk och metoder. Jag gillar att plocka det jag anser är det bästa från varje tankesätt. Min åsikt är att alla metoder har sin charm, det handlar om att veta hur man ska använda dem. Det handlar om att våga ha ett öppet sinne och lära av andra. Först då tror jag vi når hela vägen fram.