Egentligen kanske jag bara är en bitter liten jävel, det är upp till någon annan att bedöma. Men för att tala klarspråk: Vad fan hände?
Ridsporten har för första gången någonsin (!) fått Bragdguldet.
BRAGDGULDET!
Detta prestigefyllda pris från Svenska Dagbladet vi längtat efter sedan det först delades ut 1925. Samma pris vi gnällt om varenda år när det inte gått till ridsporten efter stora framgångar. Nu har vi fått det och vad händer?
Typ ingenting. Var är pompomsen? Festerna? Guldballongerna? Nakendansen på Sergels torg?
Framför allt: Var sjutton är Svenska Ridsportförbundet? Inte ens ett litet segervrål har gått ut i etern. Om man inte räknar en kort artikel på hemsidan såklart …
Visst har det rapporterats en del i olika medier. Men jag påstår å det bestämdaste att det inte alls är i närheten av samma rapportering som tidigare år. Är det Corona som fått alla att lägga sig platta som flundror på botten och spela döda? Är det likgiltighet?
Jag har försökt lyssna lite med folk jag känner här. ”Visste du att hopplandslaget fick Bragdguldet?”. Svaret är allt som oftast "nej" – eller "ja, men det har ju inte skrivits om det så mycket". Och jag håller med. Det har inte alls hypats som andra år. Varken innan, under eller efter. Om det har med ridsporten i sig att göra, att media skäms för att rapportera om det eller att corona långsamt dödar våra själar vet jag inte. Men det känns inte ens som att Svenska Dagbladet själva bryr sig. Det är slött, slappt och likgiltigt rakt igenom.
Det enda som, som vanligt, dominerar efter att ridsporten fått pris är såklart näthatarna. Skönt att något är som det brukar i alla fall … Eller nåt.
I kommentarsfältet på Sportbladets Instagram kan man roa sig i timmar. Vad sägs till exempel om ”I så fall hästarna som ska få priset, inte överklassryttarna”, ”pinsamt”, ”skandal” och ”ibland undrar jag vad som räknas som bragd”. Såna här tröttsamma och mossiga kommentarer kommer ju såklart oavsett vem som vinner.
Men jag ska berätta vad som är pinsamt på riktigt. Missunnsamhet. Har ni någonsin sett ”hästsekten” säga att nån annan är ovärdig som vinnare, även om man själv inte vunnit? Nej just det!
Grinchenfasoner med inslag av bitter kränkthet gör att skumtomtarna står mig upp i halsen. Jag bara orkar inte med alla surkart längre.
Skridskofenomenet Nils van de Poel, regerande världsmästare, hade självklart varit en lika värdig vinnare. Det säger jag inte.
Men nu var det inte han som vann.
Varför kan vi inte bara vara nöjda och glada, och uppskatta varandras prestationer? Svårt att säga. Jag har för övrigt också svårt att tro förståsigpåarna som säger att det här Bragdguldet är lika med en biljett in i idrottens finrum. Det tror jag knappast. Ridsporten är inte välkommen där. Ridsporten är en katt bland hermeliner och kommer så alltid vara.
Men nu från det ena till det andra. Musikhjälpen är i full gång i Norrköping och ridsporten har några bössor igång. Inga stora summor men sen är vi ju bara inne på dag fyra med. Här finns det all chans i världen att sätta ridsporten på kartan och visa att hästsekt inte är en dålig sak.
Kampen för att stoppa barnarbete är inte bara enormt viktig: Den är livsavgörande.
Så kom igen, kämpa och kör!