22-åringen från Klockaretorpet har redan etablerat sig i seniorlandslaget och karriärplanen är utstakad.
– Jag ska försöka att köra sista OS 2032, det är den planen som finns. Då är jag 33 år liksom men samtidigt vet man inte. Det kan ju ändras på vägen, säger Melina Andersson när Sporten träffar henne i den halvruffiga kanotlokalen i Lindö före ytterligare ett tungt kanotpass.
Hon missade OS i somras men det hade snarare varit en sanslös bonus om det hade gått vägen redan nu.
Melina sitter lugn i kanoten. Hon drömmer om framtida OS-medaljer och har det tålamodet som krävs för att nå den yppersta världstoppen.
– Runt 29 år är man som bäst. Jag har sju år på mig tills jag ska nå min ultimata topp. Men det är bra att det finns U23-mästerskap och besättningar. Det finns så många steg på vägen och man behöver ju inte vara bäst i K1 alltid.
Höstkalendern är fulltecknad med U23-VM, som startar nu på fredag, följt av senior-VM två veckor senare och maraton-VM om ytterligare två veckor.
U23-VM avgörs i välbekant miljö, parallellt med att halvfartsstudierna till kriminolog drar igång samtidigt.
– Det går i Montemor i Portugal. Jag var med i mitt första senior-VM där när jag var 19 år. Jag känner till banan, säger Melina.
Har man nytta av sånt? Är det inte vatten som vatten?
– Lite, att man vet hur det ser ut innan man kommer dit. Vilka banor som man kanske ska undvika och så. Vissa är lite blåsigare än andra.
Det är hennes näst sista möjlighet på U23-nivå men ovissheten är stor på grund av coronan och att hon inte har koll på motståndet.
– Det har gått två år sedan sist men jag satsar ju på att komma till A-final, framför allt på K1 och K2. K4:an är en helt ny konstellation så det jag inte säga så mycket om.
Är det möjligt att tro på medalj eller vet du för lite om motståndet?
– Det är klart att jag alltid siktar på det. Men när vi inte har mött varandra på länge går det inte att säga för mycket heller.
Trots coronan och begränsningarna kan Melina se tillbaka på ett häftigt 2021 – som inte är slut ännu. Hon vann världscupen i K2 mix tillsammans med herrstjärnan Petter Menning, fick världscupsilver i K2 med Johanna Johansson och testade för första gången på maraton – som gav en andraplats i världscupen och på NM
Mest av allt sticker succén med före detta världsmästaren Menning ut.
– Det var coolt. Häftigt att köra med någon som är så meriterad. Han är extremt stor och stark, det är knappt man tror det är sant liksom, säger Melina och skrattar.
Om man vill bli bra i en individuell idrott finns det sällan några genvägar. När Melina Andersson är inne i sina tunga träningsperioder är det tre pass om dagen som gäller.
– Då paddlar jag, springer och paddlar. Eller paddlar, gymmar och paddlar. Det kan bli tio–tolv mil på en vecka. Sen vilar jag en dag i veckan, och en halv dag också, berättar hon.
Hur orkar man med sånt?
– Jag tror man orkar för man tycker det är kul liksom, annars skulle det inte gå. Jag tror det kommer med tiden också. Jag började inte så här när jag var 15 år heller, det har ju byggts på.
Det är väl svårt att träna mer än så?
– Jag tror inte det går att ha fler pass. Men man kan ha bättre träningar, bli bättre på att ta ut sig eller träna smartare.
Vad är det som är så kul med träningen?
– Dels att se vad kroppen klarar av. Sen är det ju att man vill se hur bra man kan bli. Det är kul med gym också, att se hur stark man kan bli och hur kroppen ändras.
Det var inte vad hon trodde när hon dök upp på kanotskolan som tolvåring för första gången.
– Fram till jag var 15 paddlade jag bara runt i hamnen och petade lite. Jag tyckte mest det var en lek. Sen hamnade jag i en bra grupp med tre killar som var lite yngre. Vi var väldigt jämna och det blev en bra träningsgrupp. När jag var 15 bestämde jag mig för att nu måste jag börja träna på allvar, om jag ska orka med. Sedan dess har jag legat på minst tio pass i veckan.
Du blir inte särskilt rik på det heller?
– Verkligen inte, haha. Det är svårt att finansiera ibland men jag får ju lite hjälp av sponsorer så jag klarar mig.
Och förbundet bekostar lägren?
– Nej. Ibland får man betala en ganska saftig egenavgift som sponsorer tar åt mig. Sen har jag varit kopplad till SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) ganska länge och de tar en del också.
Den stora belöningen mäts i mästerskapsmedaljer – även om det kan vara långt dit.