Jag skulle ljuga om jag sa att jag ramlade av stolen när uppgifterna om att Anders Olsson blir Vita Hästens nye huvudtränare nådde mig i förra veckan.
Men även om jag satt kvar, så blev jag bra förvånad. Någon dag tidigare hade jag listat ett tiotal – mer eller mindre – tänkbara tränare till att efterträda Tony Zabel.
Anders Olssons namn var inte i närheten av att plitas ner ska jag villigt erkänna. Well played, Rauge och kompani.
Men nu är vi här. Tidigare under måndagen presenterade Vita Hästen sin nye boss som ansluter på ett tvåårskontrakt.
Olsson inledde rappt med att prata om att få gå på Promenaden som Ulf Lundell sjunger om (bra publikfrieri) och har redan gnuggat en del med lagbygget ihop med tillförordnade sportchefen Patrik Degerstedt som jag tror vi snart kan stryka "tillförordnad" framför.
Anders Olsson kommer inte att vara i närheten av Tony Zabel vad gäller medial flärd, det är det få som är. Men kommer han att uppnå liknande eller bättre sportsliga resultat vilket är vad branschen handlar om?
Det får framtiden utvisa.
Klart är att Olsson är ett lika spännande som ovisst kort på allsvensk nivå.
Hans meriter på juniornivå är av finaste sort. Dubbla SM-guld med HV71:s J20-lag talar sitt tydliga språk. Han har en god förmåga att utveckla unga spelare och har byggt på sig internationell erfarenhet i Tyskland, Schweiz och Norge. Olsson må vara anonym för den breda massan på läktarna i Sverige, men hockeykunnandet går inte att betvivla, han är ingen gröngöling på något sätt.
Förutom på en punkt. Anders Olsson har bara varit head coach för ett seniorlag en halv säsong (okej, han var huvudtränare för Bäckens HC i division 2 för 20 år sedan och avancerade då till hockeyettan). Detta i norska Stjernen där han i somras skrev på ett avtal fram till 2024 – som bröts i rejäl förtid. Det rapporterades om missnöje med Olssons ledarstil och till slut fann klubben inget annat val än att entlediga honom från tjänsten.
Det anmärkningsvärda?
Stjernen vann 22 av 30 matcher och toppade norska ligan med Anders Olsson vid rodret. När han hade skeppats iväg var siffrorna 12–12 och laget som såg ut att vara en stekhet kandidat till att bli mästare, åkte nyligen ut med klara siffror i semifinalen mot tabellsjuan Storhamar.
Något rätt gör onekligen Anders Olsson.
Jag vet inte hans exakta metoder, men det är en man som ofta gör resultat. Av det jag har tagit del av när jag har hört mig för med diverse hockeyfolk, så är göteborgaren ingen person som lindar in verksamheten i siden och stryker sina spelare medhårs med silkesvantar.
Tony Zabel kan vara hård och kravställande.
Anders Olsson kan vara ännu hårdare och ännu mer kravställande.
På många sätt är det en rimlig rekrytering som Vita Hästen har gjort. Klubben har inte råd att gå på några toppnamn. Man får söka på andra hyllor och i Anders Olsson får man en ovanligt hungrig 46-åring som aldrig har varit verksam i hockeyallsvenskan, ja inte heller hockeyettan.
Jag betvivlar inte att han får med sig de yngre spelarna på tåget. Men hur blir samspelet med de äldre? Kan han hitta en gyllene medelväg för att undvika samma situation som i Stjernen? Och hur tacklar han det faktum att arbeta i en hockeyallsvensk underhund-förening mot motstånd som överlag är bra mycket mer strukturerade än i Norge och bland juniorer?
Där någonstans hittar vi nycklarna till att Vita Hästen och Anders Olsson blir ett lyckligt giftermål.