Smedby. En relativt välbärgad stadsdel i sydöstra Norrköping med låg arbetslöshet.
Ser man till sport är Smedby IP den stora referenspunkten historiskt sett. Den välkända fotbollsanläggningen har dock övergetts av Smedby AIS för nyuppförda konstgräsanläggningen Suez Arena ett par kvarter bort.
Fotboll är väl också det man mest förknippar Smedby med, inte minst eftersom Sais är länets största klubb sett till antalet medlemmar och utövare.
Och, ser man på, hockeytrollgubben Marcus Eriksson spelade också fotboll i den svartgula tröjan som ung.
– Jag slutade med fotboll när jag var 14 år. Jag vet egentligen inte varför, hockeyn var väl roligare på något sätt. Farsan tyckte att jag var bättre på det än hockey när jag var liten, säger "Macke" när han viker en timme för att guida runt Sporten i sina barndomskvarter.
35-årige Marcus Eriksson har bott drygt 25 år i Smedby. Från fem till 20 års ålder på Lillängsgatan där föräldrarna fortfarande bor kvar, och i vuxen ålder är det på andra sidan Lidaleden som han och hustrun Matilda har uppfostrat barnen Ester och Ivar.
Hockeyn fanns i blodet genom pappa Peter, också en ikon i Himmelstalundshallen. Det verkar ha varit en ypperlig uppväxt i Smedby för två sportintresserade bröder. Marcus och lillbrorsan Linus, som också fick en karriär i Hästen, var igång hela dagarna.
Det var mest fotboll, bandy och inlineshockey. På skolgården, på gatan utanför hemmet eller på det stora gärdet där Suez Arena ligger numera. Eller var som helst egentligen.
– Det är ett bra område att ha barn på, även om det kanske inte är likadant nu. När jag var liten cyklade man ju runt hela Smedby. Folk i ens egen ålder, när man var tio–elva år, anordnade inlinesturneringar borta på Bjärbyskolan. Då kunde man ju vara iväg till nio–halv tio och det var inget konstigt alls då. Sen hade man fotbollskompisar överallt, kanske mest borta i Rambodal, berättar Macke vid köksbordet medan solen steker sönder innergården.
Han beskriver en trygg uppväxt på 90-talet. Med sporten i ständig centrum.
– Det var nästan bara spontanidrott. Mer det än vanlig träning. Det var egentligen aldrig en lugn stund känns det som. På somrarna åkte man oftast ner och spelade fotboll på fältet och det stod ju hundra mål där ungefär. Man var där och lattjade boll liksom, och sen spelade man matcherna inne på Smedby IP.
Fanns det isytor för hockey här också?
– Nja. Smedbyskolan hade lite på vintrarna och spolade upp när det var kallt. Där var man väl ibland och det var lite folk och åkte där. Annars var det ju bussen upp till Stallet när man var gammal nog för det. Nu är det ju för varmt för att spola upp is och få till spontanidrott. Det är lite synd. Det är svårt att få med allt i en träning. Jag tror alla skulle ha nytta av att bara spela tre mot tre eller vad det nu blir.
Men för din del var det inget som saknades vad gäller sport, när du växte upp?
– Nej, och det var ju det enda som intresserade mig. Jag hade inte ro att sitta och hålla på och måla eller göra något annat. Det var bandy, landhockey eller fotboll som gällde efter skolan.
Spelade du bara för att det var kul eller tänkte du att du ville bli bra också?
– Man hade väl någon tanke då att man kanske ville spela i NHL, att det skulle vara häftigt. Men man hade ju ingen aning vad det innebär. "Det är klart jag kan komma till NHL." Det var ju på ett barns nivå liksom, haha. Men visst fanns det en dröm om det. Jag var ju uppväxt i ett omklädningsrum med farsan, och var tidigt intresserad. Morsan brukar säga att det var ganska lugnt att ha med mig på matcherna. Brorsan var lite svårare. Han var inte riktigt lika intresserad, säger Marcus om den två år yngre Linus.
Har ni två spontanidrottat ihop?
– Både och. Det är klart att vi har haft nytta av varandra men kanske inte när vi var som yngst. Det skilde ju två år och sen var vi syskon. Det var inte alltid smärtfritt och det blev oftast bråk. "Näsa" (Linus Näsström) är ju också uppvuxen här och han brukar alltid säga det här. Om vi skulle spela bandy dröjde det bara typ 20 minuter. Sen var det alltid någon, antagligen "Limpan", som lipade. Då fick man åka hem igen. Det var typ så det var, berättar Macke och skrattar.
Var Näsa din kompis när ni var små?
– Ja, men han var lite mer med brorsan. Brorsan är 87:a men han spelade med 86:orna där Näsa var med.
Även den ett par år yngre Jesper Samuelsson är från Smedby.
– Jag visste vem han var via hockeyn men annars skilde det tre år egentligen, så där hade jag ingen riktig koll. Det var inte så att vi umgicks, säger Macke.
När han, Näsa och "Sama" började visa framfötterna i A-laget blev Smedbyligan ett lokalt begrepp.
– Det är väl kul att det är tre stycken från samma område som har kommit upp, konstaterar Macke.
Ni hör. Det är rena Bullerby-känslan när Marcus Eriksson snackar om sin barndom i Smedby.
Dock, ett par av platserna där han spenderade mest tid har förändrats radikalt. Smedbyskolan, där han gick från ettan till sexan, har rivits och det är bara ett stort grustag på ytan just nu i väntan på att bostäder ska byggas. Likadant på gamla Smedby IP, där gräset växer vilt i väntan på beslut om byggande.
Macke lufsar runt på sina gamla barndomsmarker och det känns nästan lite spöklikt med två gigantiska tomma ytor där det tidigare har myllrat av spring i benen.
När vi kliver ut vid den gamla skolan säger han på skämt att "de har raserat min barndom". Sen får minnena liv och han börjar peka ut de tidigare byggnaderna.
– Klassrummet i ettan till trean låg ju typ här där vi står nu. Skolgården låg i mitten, fotbollsplanen var där borta och vid öppningen i häcken var gympahallen. Det är sjukt hur det ser ut men det var slitna lokaler, det var inget annat att göra. Det är inte mycket kvar alltså, konstaterar han.
Man kanske kan få till lite grusfotboll i bästa fall?
– Precis, haha. Men då sparkar man upp stora stenar i stället för bollen.
Slutligen lite nutidsuppdatering. Vita Hästens lagbygge haltar, mestadels på grund av coronasituationen. Marcus Erikssons treårskontrakt med moderklubben har precis löpt ut och i nuläget är det högst ovisst var han ska spela hockey kommande säsong.
– Jag har ingen aning. Jag är i alla fall inte muntligen överens med Hästen som många andra är. Jag kollar runt lite överallt, till och med i Europa. Jag kanske får ta ett år någon annanstans när det är som det är. Det var fel år för ett långtidskontrakt att gå ut, säger han.