Färst antal mål gjorda (29, tillsammans med Tingsryd) och näst flest insläppa med 43 stycken. Jumbo i tabellen. Problem med skador och sjukdomar som gör att man redan har lånat in totalt fyra spelare när man gick in i säsongen med en vision om att jobba ihop gruppen och bygga kontinuitet.
Lägg därtill att marknadschefen, som kom in med till synes stor energi, sade upp sig för några veckor sedan och man kan konstatera att det inte är friktionsfritt på kansliet heller.
Det är inte ordet harmoni som ploppar upp först när du tänker på Vita Hästen.
Det är heller inte som att nya tränarduon – de i sammanhanget oprövade Anders Olsson och Tim Brithén – har fått någon mjukstart. Det blåser ordentlig motvind och de står inför ett stort test framöver vad gäller att hålla samman gruppen och få alla att dra åt samma håll. Det säger sig självt att det funderas mer bland spelare nu, att det är lite grinigare och lättare till negativa tankar, än under försäsongen där det togs ett knippe segrar och pressen var lika med noll.
Erik Ullman, Tim Wahlgren och Jens Holmström vet mycket väl att de inte har kommit upp i förväntad nivå för att ta några exempel.
Vi måste dock nyansera bilden. Vita Hästen har spelmässigt gjort sig förtjänt av mer än elva poäng. På något sätt blev premiären i Mora talande – Hästen spelade bra men var otroligt ospetsigt när det började hetta till och lukta avslutslägen. Dessutom var man frikostiga i spelet i egen zon, vilket Mora utnyttjade.
De där misstagen har skalats ner kraftigt sedan de första omgångarna. Däremot tycker jag att trenden spelmässigt den senaste tiden går åt fel håll. Det har blivit lite fler dump och mindre kontrollerade inåkningar på offensivt territorium. Det har blivit lite mer stressat när man får tag på pucken i mittzon vilket leder till svagare passningsspel och att man inte får med sig nog med folk i anfallen.
Framför allt: Det har överlag varit för "blött" (populärt hockey-uttryck som betyder att man inte är villig att ta lite stryk eller göra det där riktigt hårda jobbet som inte sällan fordras för att näta) bland lagets forwards – och så har det varit så gott som hela säsongen med några få undantag.
I den position som Vita Hästen befinner sig nu är det inte läge att rucka på de detaljerna. Tvärtom så måste det växlas upp där. Och man sitter på den truppen som har allra flest spelade allsvenska matcher i hela ligan, så det finns inga ursäkter om brist på erfarenhet.
Jag har inte upplevt Anders Olsson så besviken och frustrerad någon gång tidigare den här hösten som efter torsken i Örnsköldsvik. Han gav en skopa – lite Tony Zabel-style – till sitt lag just på grund av att det inte görs de rätta sakerna framför och kring kassen.
Sen kommer man inte ifrån att Hästen har haft rejält oflyt med frånvaro på sistone. Att man torskade borta mot Modo är inget att säga om när skadelistan uppgick till sju spelare.
Vita Hästen har kunnat tala om ett tufft spelschema för det har de verkligen haft under de 14 första omgångarna. Men det där lättar upp under resten av november, det finns inga undanflykter.
Tingsryd och Almtuna kommer till Himmelstalundshallen på fredag och söndag.
Två knastertorra klubbar.
Två glödheta matcher.
Inte om vi ser till hur lagen har presterat – definitivt om vi ser till vad som ligger i potten.
Om Filip Lennström, Rasmus Kahilainen och Jakob Stridsberg hinner tillfriskna vore det viktigt. Om Marcus Eriksson och Jimmy Andersson hinner läka ihop vore det superviktigt.
Jag vet inte den exakta statusen på Eriksson och Anderssons skador och har respekt för om det inte är möjligt, men är det någon gång man ska tömma kroppen så är det under de här två matcherna. Därefter väntar ett matchuppehåll på tio dagar.
Mot Tingsryd och Almtuna kan Vita Hästen lämna jumboplatsen och få välbehövlig luft under vingarna.
Eller så kan man cementeras i botten.
Det är verkligen så det känns.