Hela säsongen har varit lite som en pyspunka för Vita Hästens del. De har försökt pumpa in frisk luft i form av nya spelare, ändringar i kedjorna och några segrar här och där.
Men det har aldrig kommit till en stabil och trygg nivå. Vita Hästen har inte vunnit tre raka matcher någon gång under säsongen, de har trots att det återstår sex matcher av grundserien redan släppt in 22 fler mål än förra säsongen och hittar alltför ofta sätt att förlora på.
Veckan som var ringar in 2020/2021 för Vita Hästens del ganska bra. En dålig insats mot Mora som ändå gav seger i förlängningen följt av två matcher mot Södertälje och Mora (igen) där man tappar ledningen två gånger i tredje perioden – och senast mot Karlskoga inledde Hästen uselt för att växa in i handlingen, och förlora på overtime.
Vita Hästen har på 46 omgångar inte förmått att fylla luftballongen med nog syre för att lyfta.
Det har hela tiden varit ett litet hål som de inte har kunnat täppa igen.
Berättigad fråga: Har luften gått ur laget helt nu?
Sex poäng upp till slutspel med sex omgångar kvar låter kanske inte som att det är något Mount Everest som ska bestigas. Det är det inte heller. Men det är en uppenbar uppförsbacke för ett Vita Hästen som jobbar i motvind. På papperet är lagets spelschema knalltufft: Björklöven (b), Västervik (h), Västervik (b), AIK (h), Björklöven (b), Södertälje (h).
Du får leta ganska länge för att hitta saker som talar för att Norrköpings hockeystolthet ska fixa det här.
Inte nog med att de själva inte lyckas hitta en bra nivå över tid. Dessutom har Almtuna vaknat och är ett av ligans allra formstarkaste lag sett till de senaste tio omgångarna.
Det såg inte jag komma.
En stor anledning till att Vita Hästen inte har nåt samma höjder som den förra succésäsongen är den gigantiska omsättningen på spelare. Det vet vi. Men det är en strategi som klubben själv har valt, mycket beroende på ekonomiska förutsättningar, och att finanserna är någorlunda hållbara den här coronasäsongen ska alltid sättas i första rummet.
Jag fastnar dock för en annan faktor där hästarna inte har prickat lika rätt som när de nådde den där sjätteplatsen.
Visst, det finns spelare som har presterat bra hockey. Men jämfört med i fjol är det fler än då som inte har levererat, som förväntat eller över förväntan. Jaakko Jokinen, Anton Danielsson, Filip Cruseman och nyligen flyktande David Åslin är en kvartett exempel.
Det är inte direkt Istvan Bartalis som kom med höga krav på sig, men lämnade som en SHL-mässig center. Inte heller Linus Andersson som fick ett dundergenombrott, han befann sig i ett annat universum än vad Karl Påhlsson och Marcus Karlberg gör.
Och en Arvid Aronsson hade tillfört mycket på backsidan.
Vita Hästen hade behövt åtminstone något självförtroendesprakande batteri med sig in i hockeyallsvenskans två avslutande veckor, som inleds med en otroligt svår match mot Björklöven med massor att spela för. Det kommer inte att räcka med Kim Johansson, Alexandre Lavoie, Emil Lundberg och Marcus Eriksson.
Jag mötte upp Vita Hästen utanför Himmelstalundshallen på måndagsmorgonen, innan bussen åkte norrut. Utåt sett såg alla ledare och spelare laddade och harmoniska ut, de tänker inte lägga sig ner och vifta med en vit flagga.
Men hur gick de innersta tankarna i bussen mot Umeå?
Tror de verkligen att ett slutspel är möjligt?
Eller är det bara hoppet som finns kvar?