Det extra årsmötet för en dryg vecka sedan visade på en omfattande kris och ett akut läge i Vita Hästens aktiebolag, där A-lagsverksamheten drivs.
Aktiekapitalet är förbrukat.
Det egna kapitalet på minus 4,6 miljoner och ett resultat hittills det här verksamhetsåret på minus 6,8 miljoner kronor. I och med besluten på extrastämman i bolaget och föreningen fick styrelsen de åtta månader på sig att återställa kapitalet men det finns inget utrymme för problem längs vägen. Då måste bolaget likvideras.
Fastighetsbolaget Slättö har länge varit en stor sponsor och Johan Karlsson, som tidigare också suttit i Vita Hästens styrelse samt ingår i valberedningen idag, har hjälpt ekonomiskt flera gånger tidigare när klubben haft ekonomiska besvär.
Sporten har pratat med Karlsson om hur han ser på dagens kris, hur han upplever att man hanterat hans ekonomiska stöttning de senaste åren och inte minst hur han ser på eventuell hjälp framåt.
Hur reagerade du när du tog del av nyheten om att ekonomin är så här dålig igen?
– Som många andra Vita Hästen-supportrar så blev jag ledsen och orolig. Jag blev också uppriktigt förvånad och besviken över omfattningen på problemen.
Visste du om att det var så här illa?
– Jag fick indikationer under julhelgen från styrelsen att man var under press och hade betydande utmaningar, igen, men det var först för några veckor sedan klubben själv kunde börja kvantifiera situationen. Sedan dess har jag försökt följa utvecklingen men har haft begränsat med tid och möjlighet.
Du har skjutit till en hel del pengar genom åren, hur ser du på hur ledningen har hanterat de pengarna när man hamnat här igen? Har du förtroende för det jobb som görs?
– Sittande styrelse och ledning gör ingen hemlighet av att man inte ger sig själva godkänt i förvaltningen av det ansvar man haft och det är lätt att hålla med dem i den bedömningen. I övrigt vill jag inte ägna mig åt någon pajkastning, jag röstade själv för att ge sittande styrelse mandat på senaste årsmötet. Vad som hedrar Rauge (Rickard, ordföranden) och övriga ledamöter är att de står upp i blåsten trots att det är en svår situation och jag vet att flera av dem är sponsorer som också har lånat ut pengar till klubben, vilket självklart förtjänar respekt. Det är en otacksam och svår uppgift att leda idrott i Norrköping.
Har du insyn i den dagliga verksamheten och någon förståelse för att det kan ha blivit så här? Vad är din bild av orsakerna?
– Nej, jag och min bror Mikael lämnade styrelsen för drygt sju år sedan. Jag har ingen insyn i arbetet och vill därför inte recensera något eller någon i detalj. Men man kan väl konstatera att ekonomisk förvaltning och planering verkar lämna en del övrigt att önska.
Johan Karlsson delar bilden av att läget är oerhört tufft. Samtidigt väcker han frågan om klubben har lyckats förmedla exakt hur akut det faktiskt är.
Är din bedömning att det här går att lösa utifrån det du vet idag och vad krävs i så fall kortsiktigt?
– Den bilden jag har ser väldigt utmanande ut. Om elitverksamheten i aktiebolaget riskerar en konkurs kan det dra med sig föreningen och hela ungdomsidrotten. Klubben har inte riktigt förmått förmedla att man är i en akut kris och få verkar bry sig, vilket är symptomatiskt för hela situationen. För en stad av Norrköpings storlek är bristen på storleksordningen fem–tio miljoner kronor inget astronomiskt belopp att hantera, men hittills har väldigt få om ens någon klivit fram och engagerat sig.
Hur ser du på läget framåt, flera ledande personer har pratat om att det just måste till något extraordinärt för att lösa det här. Är du/ni villiga att hjälpa Vita Hästen ur den här knipan också? Finns det sådana diskussioner som pågår? Och vilka krav skulle du ställa för att kunna tänka dig att bidra med större medel för att hjälpa till?
– Det är helt uteslutet att vi ensamma täcker upp för den här situationen, vi har prövat det några gånger tidigare och har kommit till insikt med att kortsiktig finansiell dopning tenderar att bara skapa en upprepning av samma situation året efter. Det finns strukturella problem med ledning och styrning samt en brist på isytor och infrastruktur som måste åtgärdas för att hållbart kunna bedriva elitverksamhet inom skridskosport i Norrköping. Jag utesluter inte att vi kan vara del i en lösning, men vi kommer inte att leda processen dit.
Förutsatt att det här går att lösa på kort sikt, vad måste till i det längre perspektivet för att inte Vita Hästen ska hamna här år efter år?
– Norrköping som stad har kanske det hockeylag man förtjänar. Vi runt klubben, och där räknar jag i ytterkanten in även mig själv, har inte bedrivit en tillräckligt bra verksamhet för att förtjäna omgivningens intresse och förtroende. Kommunen har inte investerat i isytor eller infrastruktur på i vart fall 30 år. Det stora flertalet i publiken sluter upp endast vid gratis-matcher, eldsjälarna finns men är för få. Det lokala näringslivet förhåller sig likt publiken, ett fåtal bidrar mer än de borde, det stora flertalet bidrar inte alls. Då hamnar man här och det är vad jag menar med strukturella problem.
På sikt ser Johan Karlsson, om det akuta läget löser sig, en väg mot att bygga en stabilare verksamhet i att få möjlighet att äga sin egen arena.
Givet att det har varit så många ekonomiska turer, finns det ett underlag för att driva ett hockeyallsvenskt lag i Norrköping?
– Tveklöst, det finns ju många mindre orter än Norrköping som lyckas väsentligt bättre med att bedriva ishockey på elitnivå. Men det kräver ett intresse och ett engagemang som just nu verkar saknas. För kamraterna i IFK och Dolphins har kommunens omfattande ekonomiska support i deras respektive fastighetsprojekt möjliggjort för dem helt avgörande infrastruktur för verksamheten, liksom i förlängningen betydande finansiella vinster. Det ska tillstås att båda föreningarna säkert har förtjänat och lyckats förvalta sina möjligheter rimligt väl. Vita Hästen har en ordentlig uppförsbacke för att ta sig dit, men det är inte omöjligt om man lyckas mobilisera en kraftansträngning och tar tag i sina problem.