Hans "Nöten" Norén som ledare för hockeyskola i Himmelstalundshallen 1985.
Här är tre generationer Norén i Himmelstalundshallen: Hans Norén (målvakt, 78 år), Patrik Norén (också målvakt, 55 år) och Sebastian Norén (forward, 27 år).
Meritmässigt är det åldermannen som sticker ut. Hans, mest känd som "Nöten", har hög status bland det äldre Vita Hästen-gardet.
Under hans tid, då laget spelade utomhus på Månskensrinken vid Idrottsparken, kvalade Vita Hästen till division 1 som då var Sveriges högsta serie.
En skada på lungan gjorde dock att han tvingades avsluta den aktiva karriären året innan Himmelstalundshallen invigdes 1977, och därefter blev han ungdomsledare och funktionär.
– Jag hade Anders Bergfast på ryggen när vi sprang uppför Hagebybacken. Sen drack jag kallvatten när vi kom ner och det bara small till när lungan pajade. Jag fick ordning på det på sanatoriumet i Kolmården men då hade jag redan gått upp så många kilon så därför slutade jag spela, berättar Nöten när familjen har samlats i Himmelstalundshallen före Sebastians A-lagsträning.
Patrik, från mellangenerationen, var också målvakt även om han aldrig nådde A-laget. Han var även domare och ungdomsledare i Vita Hästen efter den aktiva karriären.
– Jag fick hoppa upp och träna med A-laget en halv säsong när Conny Gyllander gjorde lumpen. Men mitt knä gick sönder så jag slutade när jag var 16. Jag gick längst som domare och nosade på det som hette division 1 på den tiden, säger han.
Sonen och sonsonen Sebastian noterades för ett par allsvenska matcher säsongen 2015/16. Han platsade dock inte där och då men nu är han tillbaka efter konkursen och omstarten i division 3.
– Jag fick faktiskt spela lite i allsvenskan. Första matchen var borta mot Björklöven och mitt första byte gjorde jag tillsammans med "Macke" (Marcus Eriksson) och "Sama" (Jesper Samuelsson). De var ju idoler när man var liten så det var ju hur stort som helst. Jag höll till och med på att göra mål det första jag gjorde.
Det är högt i tak i "Himpa" när trion samlas. Det slängs käft till höger och vänster – hårt men hjärtligt.
De skönaste historierna finns i regel längst bak i tiden och vi börjar med lite Nöten-snack. I samband med lumpen i Linköping värvades han från Växjö IK till Sleipner, som blev Vita Hästen 1967 efter sammanslagningen med IFK.
Det känns nästan som en annan sport när han berättar om matcher utomhus och näst intill obefintliga målvaktsskydd.
– Man visste ju inget annat än att spela utomhus. Det kunde vara ner mot 20-22 minusgrader eller fullt regn men vi körde ändå, säger han.
Och utrustningen?
– Jag fick lära mig av en kanadensisk målvakt i Huskvarna hur jag skulle klä mig, och hur jag skulle agera. Vi hade bara bandyskydd först. Jag hade filtar på armarna och Smålandsposten som skydd innanför på bröstet. Jag jobbade ju där som grafiker innan jag flyttade hit. Sen hade jag vanliga hockeyhandskar med tre fingervantar i. Jag vet inte om jag förfrös mig då men jag har ont av det än i dag.
Ni hade inget ansiktsskydd heller?
– Nej, det var bara hakskydd men sen kom ju masken och efter det gallret. Jag hade med mig masken hem. När Patriks syskon fick se den på hallbordet blev de livrädda. På armarna hade jag ett avsågat juniorbröstskydd. Skydden i dag väger ingenting men då var det sex kilo extra på varje benskydd när det regnade.
Vita Hästens A-lag från tidigt 80-tal. Hans "Nöten" Noren med som ledare, trea från vänster längst fram.
Under Nötens tid spelade han även tillsammans med IFK-spelarna Benny Wendt, Bert-Ottar Blom och Hasse Larsson som dubblerade med sporterna. Det förefaller osannolikt med dagens uppskruvade specialisering men för omkring 50 år sedan gick det an.
– Tränaren kom in och skulle hämta dem. Hasse Larsson och Ottar kröp ut längs med listerna men Benny skrek bara "dra åt helvete, vi ska spela klart hockeyn först och sen kommer vi", haha.
Benny Wendt blev ett firat fotbollsproffs men han hade fina anlag för hockey också.
– Ja, han kunde blivit jävligt bra. Han sköt hårt som en häst men det var så högt. Det räckte med att man satte upp plocken ovanför skallen så tog man den.
Sebastian Norén i hemmamatchen mot Munkedal.
Kärleken till Vita Hästen har överlevt två konkurser för familjen Norén. Det positiva för Sebastians del är att han nu har kunnat återvända och spela tillsammans med flera gamla kompisar från förr.
– Det är kul att hänga med dem igen. Jag tyckte inte att det var värt att lägga ner tiden förut för att försöka ta en plats i A-laget men den här nivån passar bra. Det har väl alltid varit en akilleshäl, att jag kanske har varit lite lat, berättar Sebastian som har egen snickarfirma ihop med en kompis.
Hur långt upp känner du att du kan vara med på resan?
– Tvåan skulle absolut funka. Men om man ska komma högre måste man ju träna mer.
Hur bedömer du chanserna att gå upp nu?
– Gör vi inte det så är det väl tjänstefel av oss. Det tycker jag att kraven kan vara. Vad man har hört och läst så är det väl ingen annan som har den truppen som vi har. Det måste vi ändå kunna kolla oss själva i spegeln och säga att vi ska klara av.
Är det speciellt att farsan och farfar är på läktaren?
– Ja. Två kritiker. Ibland får man "höra" men det är bra, haha.
Från vänster: Isak Ekelund, Sebastian Norén, Filip Stensson och Albin Mjösberg.
Det är stort för de äldre också att se Vita Hästen-spelet gå i arv en generation till.
– Absolut, det är klart att det är kul att följa "den lille". När farsan spelade var jag med på träningarna på Parken och när de invigde hallen 1977 satt ju jag här och såg "Vikingarna" spela mot Hästen. Det är klart att jag var i skolan också men i huvudet var jag ju här hela tiden, säger pappa Patrik.
Det är han fortfarande.
Rötterna sitter djupt.