Under ett par jobbmöten under ett par veckor har det funnits där som ett svårhanterligt samtalsämne.
Drogerna i Vita Hästens ungdomsled.
Hur bollar man lämpligast den sensationella publiceringsfacklan med den samhällsnyttiga för att upplysa om att unga människor uppenbarligen tappat kontrollen och knarkar i samband med att de spelar ishockey?
Med att inte linda in eller tona ned allvaret.
Vi gör bäst i att låta alla varningsklockor och alarm skräna samtidigt. Tjuter det av tinnitus – låt det väsnas ett tag.
Det här är klubbens, ledarnas, sportchefens och hela styrelens enskilt viktigaste fråga nu och ett tag framöver.
Johan Lundström, Hästens klubbdirektör, försäkrar i ett skriftligt svar till Sporten att Vita Hästen tar sitt ansvar att säkerhetsställa en trygg miljö och betonar rådande nolltolerans mot droger och alkohol.
Samhällsproblem?
Ja, det är det också men det får aldrig användas som ursäkt eller förmildrande omständighet att det tilläts gå så långt som det har gjort.
Den person med god insyn i verksamheten, som Sporten pratat med, ger en dyster men knappast unik bild.
Han är kritisk till den brist på handlingskraft som funnits för att ta itu med problemen och det går såklart att skrapa djupare på ytan här.
Hur är föreningarna rustade och förberedda på att hantera den här sortens problematik? Är det rimligt att ställa krav på tränare och ledare att de ska fånga upp ett begynnande knarkande hos sina spelare och styra dom rätt?
Är det på sin plats att satsa på en breddad utbildning vid sidan av att lära ut taktik och idrottsliga färdigheter, oavsett om det är ishockey, basket eller fotboll?
Efter en rad artiklar, Vita Hästens brev på hemsidan och berättelsen från den person som från nära håll sett kristallmissbruket sprida sig, är det en klump i halsen som satt sig på tvären.
Den ursprungliga kollegiala chocken runt mötesbordet övergick i kollektivt vemod när det faktiskt visade sig stämma – och vara ännu lite värre.
Vi sitter med fler frågor än svar och en sköld runt idrotten som tåls att ses över. Att spelare väljer att bli höga i spelarbussar och under match är en sådan brysk lavett att det lämnar sår.
Att gå från partynyfikenhet till den här typen av omdömeslöshet är inget som en fostrande idrottsfamilj eller kamratmiljö alltid klarar av att mota.
Insikten att det i stället kan vara grogrund till en skenande nedåtgående spiral är hänsynslöst besvärlig.