NHL-karriären blev 13 säsonger lång. Redan till säsongen 2006–2007 åkte Jonathan Ericsson över till USA för spel i farmarligan med Grand Rapid Griffins och säsongen efter debuterade han i NHL. Då fick "Jonte" också vara med och vinna Stanley Cup-bucklan – även om han inte spelade något i själva slutspelet.
Nu är med största säkerhet tiden som spelare i USA över. Familjen har flyttat hem under sommaren och håller just nu på att installera sig i huset i Stockholmstrakten.
– Möblerna kom hem igår, berättar Jonathan Ericsson när han tar en paus mitt i bestyren.
Efter allt resande i hockeyns tjänst på andra sidan Atlanten börjar en ny fas i livet. Om den innehåller ishockey är högst oklart än, men meningen är att han, hustrun Evelina och barnen Liv, Leo och Ted ska skapa sig en fast plats i tillvaron hemma i Sverige nu.
– Vi vill i alla fall ha en trygg punkt och vill inte chansa. Men det kommer att bli en omställning för oss alla, att komma själva till ett helt nytt område. Det är olika känslor, äldsta dottern var inte helt förtjust i att flytta men nu när möblerna har kommit känns det lite bättre. Vi har ändå startat vårt vuxna liv i Detroit och barnen är födda där, säger "Jonte" om att bryta upp till något nytt.
Hur ser det ut hockeymässigt, har du bestämt om du vill spela vidare eller inte?
– Jag har inte helt bestämt mig för någonting än. De största faktorerna är att vår äldsta börjar ettan i höst och sedan är det kroppen som är en väldigt stor del av det också. Det är höften och ryggen som går hand i hand där och har gjort i många år. Det funkar bra att träna men det som påfrestar mest är resandet. I Sverige är det ganska mycket buss till och från matcher och det är inte optimalt.
Vita Hästen har öppnat för att du är välkommen tillbaka, finns det några samtal där?
– Jag har en god vän i "Nisse" (Fredrik Nilsson) på marknadsavdelningen. Vi har pratat och han har nämnt det. Klart att det vore jättekul att komma tillbaka dit där allt startade, men realistiskt sett är det för långt att åka. Evelina (hustrun) har flyttat efter mig hela livet, nu är det min tur att lyssna på henne lite. Det är inte jag som ska vara prio hela tiden.
Det blir knappast en comeback i Himmelstalundshallen alltså.
Han var 22 år när han, efter spel i Hästen Hockey, Södertälje, Huddinge och Almtuna, drog över till USA. Han är 36 år idag när han vänder hem efter en lång tid i världens bästa hockeyliga.
Är du nöjd om du summerar dina år i NHL?
– Jag är jättenöjd att ha fått chansen att spela i NHL. Sedan finns det alltid saker man önskar hade gått bättre. Den största grejen är besvikelsen över att vi inte vann 2009 (finalförlust i Stanley Cup mot Pittsburgh). Jag kände mig väldigt delaktig då. Sedan är det klart att om man tittar tillbaka – hade någon frågat mig när jag var 15 år vad jag hade tänkt om att jag skulle spela drygt tio säsonger i NHL hade jag såklart skrattat och tyckt det varit helt fantastiskt. Men man flyttar fram målen hela tiden.
Slutet blev väldigt speciellt, som Sporten skrev om i april stoppades bara allt spel och lagen skingrades. Eftersom Detroit inte heller har något slutspel att se fram emot tog säsongen bara slut över en natt i coronavirusets spår.
– Det blev jättekonstigt. Speciellt när man varit där så länge och man inte fick en chans att säga hej då. Alla som jobbat för en som man fått en relation till. Det blev väldigt snopet, nästan som att man flydde därifrån, säger Jonathan Ericsson.
Vad känner du inför en ny fas i livet, är det spännande, oroligt eller vilka känslor finns det?
– Det är lite allt möjligt egentligen. Jag tycker fortfarande att det är kul att spela hockey och att hålla på med det. Om jag ska bli tränare vill jag vara på så hög nivå som möjligt och då tar det nästan lika mycket tid som att spela. Ska jag inte spela någonstans vill jag i första hand finnas hemma först så att barnen kommer in i det och blir trygga. Men efter det vill jag inte bara sitta hemma, då vill jag göra något som utvecklar mig även på andra plan.
Han är redan involverad i ett projekt där man lanserat egna såser, främst bearnaisesås, i USA.
– Det är något som jag börjat dra igång igen, även om jag inte är involverad dagligen. Det är också något som kan dra mig tillbaka lite till Detroit ibland, vi har så många kompisar där efter de här åren, säger Jonathan Ericsson.
När bestämmer du dig om hockeyn?
– Jag skulle säga i slutet av augusti.
Osäkerheten med corona spelar också in?
– Precis. Det är så jag känner också. Om man skulle spela i exempelvis SHL utan publik, är det värt det?