Maten på tallriken hinner nästan kallna. Långlunchen med Fredrik Jensen pågår i en och en halv timme och samtalet tystnar inte en enda gång. Vita Hästens VD är lätt att få igång. Styr in diskussionen på hockey i allmänhet och Vita Hästen i synnerhet och du får den osminkade sanningen.
– Det handlade om ledarskapet eller kanske bristen på det ledarskap vi vill ha, säger Jensen när vi kastar oss ut i fråga-svar-leken och vad som hände en vecka innan seriestart när Pär Hellenberg fick lämna sitt jobb som assisterande och huvudtränaren Mikael Johansson valde att kliva av i protest.
Niklas Czarnecki sa att det var en bortkastad försäsong?
– Bortkastad är den inte, man skaffar sig alltid erfarenheter men när han klev ned som tränare under ett par veckor fick han kvitto vad som gjorts och inte gjorts.
Det har kommit och gått en hel del folk.
– Säg så här: Det är olika orsaker till att personer gått. Patrik Klüft var helt omöjlig att jobba med.
På vilket sätt?
– Han var bara omöjlig och kunde ingen hockey men det håller han inte med om.
Ändå fick han jobbet i Vita Hästen?
– Ja, men det var innan min tid.
Du slår dig fri från det?
– Ja, det får jag göra. Jag tyckte när man tog in honom, utan att vara inblandad, att det var intressant ur ett PR-perspektiv.
Pelle Hånberg?
– Vi tog klivet upp en serie och gick plötsligt från att vara topptippade, att ha bästa laget på pappret som ska vinna alla matcher till att bli bottentippade och ha material som ingen annan ville ha. Det visste vi innan Håkan Söderström sa det. Att det skulle bli tufft. Bedömningen var att vi behövde en annan typ av tränare och ledarskap. Det var inte att Pelle gjorde ett dåligt jobb eller var dålig. Jag tror att olika tränare passar bra i olika lag och situationer.
Hur var det kring din person vid den här tidpunkten, Hånberg hade ju Janne Andersson-status?
– Det blåste. Men jag personligen har inte så svårt med det där. Just när Hånberg-grejen var så var det otrevligt på sitt sätt och man blir förvånad över vad vuxna människor kan säga och hur de kan uttrycka sig.
Det var inte bara via Twitter?
– Nej, det var lite överallt. Mail och telefonsamtal. Personligen är det inte så jäkla farligt, ibland kan man få en törn rent egoistiskt men man börjar tänka mer på barnen. De är fyra och sex. Det är inte medvetna än men de kommer att vara det om några år och då kommer jag nog att ta en funderare om jag vill hålla på. Det är nackdelen med branschen att folk och vuxna människor tar sig frihet att vara ganska aggressiva i sitt tyckande och tänkande.
Har du polisanmält?
– Nej. Jag upplever inte att det har varit ett så allvarliga hot. Jag själv som person står rätt stadigt när det blåser. På slutet har det framställts som att jag är en diktator. Jag har läst det på ett antal ställen.
Förstår du att den bilden finns?
– Jag tror att människor har lätt att sätta titlar på företeelser och folk när man inte sitter med hela bilden. Jag tycker själv jag är ganska långt ifrån en diktator i min person och min roll. Sen behöver man vara handlingskraftig när man är klubbdirektör eller VD i en elitidrottsklubb.
– Många beslut gör ont att ta och det är människor inblandade. Om man tar det senaste exemplet: Jag tycker Micke Johansson och Pär Hellenberg är fantastiska människor. Sen får man skilja på det personliga planet och det professionella. Jag skiter ju i min egen person. Jag gör det för Vita Hästens bästa. Sen kanske folk tror att jag gör det för en maktfullkomlighet eller liknande. Att vara VD i Vita Hästen är kanske ett karriärmässigt uppsving för mig men jag skulle lätt kunna byta jobb och tjäna dubbelt så mycket någon annanstans. Och jag skulle kunna ha det betydligt softare än vad jag har det.
Varför gör du det då?
– Det är så jäkla intressant med branschen. Elitidrott i Sverige, det finns så mycket att göra – vi ligger så långt efter att professionalisera vår verksamhetjämfört med andra länder. Vi är i en slags trransformation mellan föreningsliv och företag. Ska vi driva våran verksamhet på ett sunt sätt måste vi bli mer företag. Så är det bara. Sen finns det styrkor med att vara förening också men tyvärr är det förenat med att det inte är tillräckligt professionellt.
Det har rört på sig i spelartruppen med. Jag tänker på Ola Svanberg, Riley Armstrong och Justin Donati i första hand.
– Egentligen har jag ingenting att säga om specifika fall. Särskilt inte Svanberg för där är vi en överens att inte säga någonting men Donati och Armstrong handlade väldigt mycket om hur deras inverkan på gruppen. Även om de var stjärnor hade de en dålig inverkan på gruppen.
Så det var inte så mycket vad de gjorde och inte gjorde på isen?
– Vad gäller Donati vad det vad han inte gjorde på isen. Han var ju för fan inte i egen zon. Han var förbannat duktig på att göra mål. Armstrong var det saker utanför isen.
Är kravbilden högre på spelare och ledare i Hästen än i andra allsvenska klubbar?
– Njae. Det är jag osäker på.
Vad har du för krav?
– Att man alltid ska göra sitt bästa för Vita Hästen. Det är värdegrunden.
Och om spelaren inte gör det, eller ledaren, hur mycket utrymme finns det att ändra på det?
– När det gäller de individuella spelarna så är det tränaren och sportchefen som får jobba med det. Det är som på vilken arbetsplats som helst – passar du inte din arbetsgivare eller du tycker inte din arbetsgivare att du passarså ska ni gå skilda vägar.
Skrämmer du inte spelare framöver?
– Nej, tvärtom. Jag kan bara tala av egen erfarenhet som spelare och vad jag tror på men jag har trivts bäst i de klubbar där det varit en hög kravbild och där kravbilden varit tydligast. I de klubbar där det var lägre kravbild och slappare har jag tänkt: ”Vad fan är det här?”.
Skulle du säga att du skaffat dig ovänner under åren i Hästen?
– Nej. En ovän för mig...eller någon kanske. Kanske två. Men en ovän för mig är någon som kan komma fram till mig face to face och säga att jag inte gillar det du gör eller jag gillar inte dig som person. Och det är det ingen som gör. Folk skriver på forum och så vidare.
Läser du det?
– Ja. jag vill veta vad som händer. Känna av stämningen.
Mår du inte skit av det?
– Oftast inte. Jag brukar be folk att komma på årsmötet och säga vad de tycker. Det är ingen som kommer på årsmötet.
Du svarar på forumen?
– När det blir för mycket skitsnack brukar jag gå in och stoppa det. När något rykte, taget ur luften, blir sanning. Eller när någon säger att vi ljuger då kan jag säga ifrån. Jag har aldrig under mina år i Vita Hästen ljugit i mediasammanhang, men jag kanske inte har sagt hela sanningen men det beror oftast på att det handlar om människor. Jag skulle kunna skada den personen om jag berättade hela sanningen. Om jag berättade allting som sagts mellan stängda dörrar.
Hur mycket tid lägger du på Hästen?
– I det här jobbet är du på hela tiden. När jag umgås med mina barn och är med dom försöker jag att lägga bort telefonen. De första två åren så jobbade jag från sju på morgonen till 12 på natten förutom ett par timmar med mina barn. Efter ett och ett halvt år hamnade jag i utmattningsdepression. Säsongen när vi gick upp i allsvenskan.
Var du sjukskriven?
– Nej.
Du jobbade vidare?
– Ja, jag var tvungen. Jag var tvungen att göra vissa saker.
Hur illa var det?
– Det var så illa att jag hade lite panikångestattacker. Jag tog mediciner för att kunna hantera saker och ting. Det var för att jag hade jobbat för mycket. Jag kunde komma hem från jobbet och inte komma ihåg vad jag hade gjort på dagen. Jag körde hem till Linköping och missade avfarten och kunde lyssna på en podcast i bilen på väg till jobbet och när jag kom fram så hade jag inte hört ett ord. Det var bara en massa varningssignaler. Det var jobbigt men jag skulle inte vilja ha det ogjort. Man lär sig mycket om sig själv som person. Tar man sig ur det kommer man stärkt.
Hur mår du nu?
– Ganska bra. Klart att jag är lite känsligare för stress. Jag har blivit bättre på att säga ifrån. Det var ett av mina problem - att jag ville göra allt och lösa alla problem.
Det var du som delade ut pressfikat i senaste hemmamatchen?
– Ja, det blir så i en liten klubb. Man får hugga i. Jag är mer strukturerad nu. När jag är med mina barn stänger jag alltid av telefonen mellan 17 och 20.00. Jag kollar aldrig mailen efter 21 på kvällarna. Jag har regler som jag satt.
Var det nära att du kastade in handduken?
– Jag var ganska uppgiven. Vad ska jag syssla med det här för? Jag minns första mötet med kuratorn. Vad ska kämpa vidare för? Allt kommer att gå åt helvete? Ekonomin var riktigt illa då. Jag var ganska nere, men jag kom tillbaka ganska snabbt.