Simon Zurawski var inlånad som reservmålvakt till Vita Hästen vid ett par matcher i höstas.
Pappans bortgång skedde i början av mars och kom från ingenstans.
– Vi träffades på fredagen och lördagen, och det var inga indikationer på att något skulle hända. Sen på söndagen åkte jag ju ut till Finspång för att spela match mot HA74. Jag tog en promenad som en liten uppvärmning som jag brukar göra, och då ringer telefonen. Först tänkte jag inte svara, men det var konstigt att min bror ringde en timme innan match. Han visste att jag hade match och jag visste att han själv skulle jobba, säger Simon Zurawski.
Han lyfte luren och fick beskedet av brodern att pappan hade fått hjärtstopp.
– Det blev en chock. Jag sprang in, hämtade mina grejer och drog till sjukhuset.
När Simon Zurawski kom fram fanns inget att göra.
Pappan var redan dödförklarad.
– Det är svårt att förklara...men jag kände att något var fel när jag parkerade bilen. Jag ville nästan inte ens gå in, säger Simon Zurawski och fortsätter:
– När han gick på läkarkontroll så hittade man inga fel på hjärtat. Han hade sagt till mig nån vecka innan han gick bort att han hade lite ont i bröstet typ. I efterhand man kan tänka: Varför kollar man inte upp det? Men man gör ju oftast inte det i såna lägen. Pappa var ute och sprang lite de dagarna för att han ville testa lite och så där.
Hur var de efterföljande dygnen för dig?
– Alltså, det var jäkligt jobbigt och chockartat. Det var i princip första gången som en närstående gick bort. Det var något helt nytt. Sen har jag en lillebror, jag kände att jag behövde vara stark. Jag tog lite det ansvaret. Sen är pappa, vad ska man säga, ganska välkänd i Linköping – så det var många som hörde av sig och hjälpte till med saker och fanns där och stöttade. Det betydde mycket. Man såg verkligen hur uppskattad pappa var.
I en veckas tid höll sig Simon Zurawski hemma för att sörja och bearbeta allting där.
Sedan var han tillbaka på isen.
– Vi hade kvalmatcherna mot Kungälv. Jag gjorde en träning inför det och det kändes förvånansvärt bra. Jag sa att jag kunde spela, men det blev Oliver (Eriksson) som stod i mål. Vi fick stryk första matchen och då sa jag till Björn (Olsson, dåvarande huvudtränare) att fan spela mig så fixar vi det här typ fast kanske lite ödmjukare, säger Zurawski.
Simon fick chansen och var fullkomligt makalös i kassen. Guts vände 0–1 till 2–1 i matcher – vilket gav en historisk biljett till kvalserien.
Hans räddningsprocent i matcherna: 98,0 respektive 96,88.
– Det var kanske mina två bästa matcher på hela säsongen.
Oscar Jacobsson.
Lagkamraterna i Guts var ett stort stöd för Simon Zurawski under hela våren. Att spela ishockey gjorde att han tänkte på annat, och ville han ventilera känslor och funderingar var det fritt fram.
– Det var värdefullt. Oliver tog sig tid och skrev flera gånger till mig och frågade hur det var. Det var fint från en målvaktskollega. Sedan umgicks jag mycket med Oscar (Jacobsson) under den tiden. Han sov till och med hos mig ibland vilket var ett stort stöd, berättar Simon Zurawski.
Även om ett kval till hockeyettan kändes – och för Simons del – var oviktigt i sammanhanget upplevde han hela tiden att han ville vara med och bidra så gott det gick.
– Jag ville göra det för killarna i laget. Det var lite därför jag kom tillbaka och spelade också. Sen satte jag ingen press på mig själv, utan jag gjorde mitt bästa och så fick vi se vad det räckte till.
Saknaden efter pappa kommer alltid att finnas där.
Den blev extra påtaglig vid vissa tillfällen.
– Efter att jag hade gjort en bra match och vi hade vunnit. Min första tanke, en ren reflex, var att ringa pappa och prata om matchen. Det kom varje, varje gång. Sen kom jag på i andra andetaget att det inte gick. Då blev jag jäkligt ledsen, säger Simon Zurawski.
Oliver Eriksson.
Det talas då och då om en hård machokultur inom hockeyn.
Simon Zurawski vittnar om motsatsen under hans jobbiga tid i IK Guts.
– Bland de bästa människorna som jag känner, har jag träffat genom hockeyn. Jag vet att det finns en negativ bild av hockey. I vissa avseenden stämmer den, men de allra flesta man hittar i omklädningsrum...du kan lita på dem mer än någon annan, säger han.
Något avancemang till ettan med Guts fick Simon Zurawski inte uppleva. Utan att ta till överord kan man dock konstatera att säsongen som helhet var jättelyckad.
Nu stundar ett högintressant äventyr för 30-åringen från Linköping.
Med norska Comet Halden.
– Jag var ju där för tio år sedan, min första seniorsäsong. Tiden går (skratt). De tog kontakt med mig och berättade om en klar ambition om att nå högstaligan. De har fått in "Leffe" Carlsson (tidigare i bland annat Färjestad och Leksand) som ny tränare. I min ålder är det viktigt med något inspirerande och Comets upplägg känns perfekt, säger Simon Zurawski.