Seniorishockeyn i Finspång låg i dvala. Det gör den inte längre. IK Guts Finspång har något lovande på gång och ses som en het kandidat att ta klivet upp till hockeyettan.
En nyckelperson bakom lyftet är en 46-åring från Malmö vid namn Björn Olsson.
Vem är han? Hur kom det sig att flyttade från Skåne till Östergötland? Och vad är det som driver honom?
Sporten tog ett samtal med Björn Olsson.
Han växte upp lite utanför Malmö och började spela hockey själv i femårsåldern i Malmö IF (numera Malmö Redhawks). Där spelade han med en vass årskull med lagkamrater som Jesper Mattsson och Andreas Lilja och tränade i Rosengårds ishall som barn och ungdom innan man fick flytta till gamla Malmö isstadion som 15-åring.
Hur var det att träna i Rosengård på den tiden, numera är det ett område med dåligt rykte?
– Alltså, redan på den tiden hade Rosengård ett ganska taskigt rykte. Det var ganska stökigt även då. Men vi upplevde aldrig så mycket av det som det skrivs om i tidningarna i dag. Klimatet var inte så rått då som det är nu, även om sociala utmaningar fanns då.
Björn Olsson spelade själv upp till junioråldern där han insåg att han inte hade någon chans att nå Malmös A-lag (ruskigt starkt på den tiden tack vare Percy Nilssons satsning), och gick till IK Pantern för spel i J20 SuperElit och seniorlaget i Kirsebergs ishall.
– Arbetslivet tog över mer och mer. Det blev mindre hockey. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig så långt som jag skulle vilja. Det tog stopp där. Efter ett tag hörde Malmö av sig och frågade om jag inte ville hjälpa till, säger Björn Olsson.
Hjälpen behövdes på tränarsidan i U12-laget och en 21-årig Olsson hoppade på efter en viss betänketid.
– Vi hade väldigt bra ledare i föreningen på den tiden. Malmös A-lag tränades av Wikegård (Niklas) och Stephan Lundh. I den vevan hade Malmö bra internutbildning med bra utbyte mellan de olika lagen och tränarna. Då tändes nån form av glöd. Att jag kunde hålla på med hockey på andra sätt än som spelare, berättar Björn Olsson som bland annat hade hand om Malmös U16 och J18.
I det laget fanns också spelare som skulle komma att få delikata karriärer som Carl Söderberg och Cristopher Nihlstorp.
Där och då hade Björn Olsson inga tankar om att lämna Skåne. Fram till att ett jobberbjudande dök upp – i Valdemarsvik.
Inledningsvis fanns vissa planer på att bli tränare i något av Vita Hästens ungdomslag, en dörr som Gunnar Svensson hjälpte till att öppna. Men pendlingsavståndet, tillsammans med arbetsbördan på det nya jobbet, gjorde att det rann ut i sanden.
– Sedan fick några med mig till att börja spela i "Viken". Det var ett bra sätt att lära känna folk när man precis hade flyttat till en ny stad. Jag spelade väl fyra-fem säsonger till jag lade av och flyttade företaget till Norrköping. Jag valde att satsa mer på jobbet, säger Björn Olsson.
Det är en viss skillnad mellan stora Malmö och lilla Valdemarsvik?
– En omställning. Jag kände att jag ville ta en chans. Och skulle det inte bli bra, så finns allt det andra kvar. Sen har jag aldrig varit den som gillar att springa på krogen varje fredag och lördag. Malmö har ju allt, men samtidigt var jag ganska trött på Malmö vid det tillfället. Att det blev just Valdemarsvik var ju slumpen egentligen, svarar Björn som bor kvar på orten än i dag.
Bara några år efter att Björn lade klubban på hyllan var han återigen aktiv inom ishockeyn. Men från 2014 var det som tränare för Valdemarsviks IF. När han klev på befann sig klubben i en nedåtgående spiral med aktiva spelare.
– Som alltid när jag kliver på något, så börjar det litet men växer sedan. Jag kan liksom inte..jag tycker det är kul att bygga saker. Vare sig det är lego, en idrottsförening eller ett företag. Ambitionerna för mig kom efter hand. Varför ska inte Valdemarsvik kunna ha ett lag i hockeytvåan?
Något avancemang till tvåan blev det inte för Valdemarsvik, som ändå gjorde ett ärligt försök. I stället lämnade Björn Olsson klubben efter två säsonger på tränarbänken.
– Det var många viljor och saker och ting slutade lite tråkigt. Men min glöd var tänd då liksom. Jag kände att jag vill inte lägga ner hockeyn, jag vill göra nånting bra, säger Björn Olsson.
Han hade stött på Guts ganska mycket i hockeytrean. Säsongen 2016/2017 var Olsson ny som huvudtränare i Guts som då höll till i Norrköping.
– Vid det tillfället var Guts i princip ett gubbhockey-lag som tränade en gång i veckan. Jag satt hemma och började skissa och åkte sedan och presenterade min idé för de ansvariga. De tyckte väl att det var en ganska kul tanke, men att det skulle innebära väldigt mycket jobb. De blev väl inte jätteglada när de såg allt jobb framför sig, säger Björn.
En bit senare mjukades det upp och Olsson fick sitt mandat att börja bygga i IK Guts.
– Inledningsvis var det skittufft att få istider i Norrköping. Vi fick det som blev över i princip. Vi var på x antal tusen möten på kommunen, men deras fördelningsnycklar för istider innebär att du får bättre tider ju fler aktiva medlemmar man har. Det omöjliggör i princip att nya föreningar etableras. Vita Hästen och konståkningsklubben tar mycket. Vi fick träna 22:30...
Några egna omklädningsrum var en lyx som IK Guts inte fick åtnjuta.
– Vi byggde ett eget. Vi köpte två gamla bodar och gjorde i ordning. Vi fick inte dra in vatten och sånt, utan bara klä om där. Vi fick gå och duscha under hallen, i katakomberna.
Björn Olsson insåg att, för att göra nånting vettigt av Guts-projektet, så måste man titta utanför boxen.
Utanför boxen innebar en flytt till Finspång och Klimatteknik-hallen under hösten 2018.
– Det var bra för båda parter. Och så kände vi att vi hade lagt ner väldigt mycket tid och kraft ideellt under två-tre år. Att bara lägga ner skulle kännas väldigt tråkigt. Att sätta sig i en bil och åka 25 minuter till Finspång för bättre förutsättningar för föreningen att överleva och fortsätta utvecklas, eller lägga ner – det var i princip de alternativen som fanns, säger Olsson som höll en omröstning bland Guts-spelarna där en övervägande majoritet var positiva till att flytta verksamheten till grannkommunen västerut.
Efter Finspångs-flytten har Guts tagit steget från hockeytrean till hockeytvåan och där etablerat sig som ett lag att räkna med.
Hur mycket har hänt sedan ni klev in i ishallen i Finspång för första gången?
– Det är en fantastiskt rolig resa. Sen har det varit en del sömnlösa nätter. Mycket kring ekonomi och hur man ska få ihop saker och ting. Jag tycker att vi har varit driftiga och försökt hitta lösningar. Från början hade vi ett halvrisigt division 3-lag – i dag har vi...vi slog ett division 1-lag (Kumla) häromveckan med 6–0. Hockeymässigt knackar vi på dörren till ettan. Sen har föreningen som sådan växt. Vi har nästan 500 aktiva medlemmar vilket är fantastiskt kul. Det är ju det som är målet. Sen vill vi gärna ta den där division 1-platsen för Östergötland. Mjölby har varit där, men inte stannat kvar. För området skulle det vara oerhört viktigt att ha division 1 så pass nära Norrköping som Finspång är.
Björn Olsson är inne på sin sjätte säsong som huvudtränare i Guts. Han kombinerar det med att vara sportchef, och annat smått och gott.
– Jag börjar inse att det kanske är dags att nån annan ska ta över tränarrollen. Där för vi ganska intressanta samtal redan till nästa säsong. Jag tror att vi kan utveckla föreningen bäst på det sättet. Jag gillar att vara sportchef och är bra på att snickra med såna grejer. Det kan vara bra att ha någon som bara sysslar med det som sker på isen, säger Olsson och fortsätter:
– För det är lite jobbigt när man har tre företag, en hundraprocentig anställning på ett fjärde företag och kör bussen samtidigt som jag bygger ishockeyklubbar. Tiden räcker inte riktigt till. Jag blir bra på mycket, men inte expert på nånting.
Hur hinner du med allt?
– När klockan ringer 6.30 och jag ska till det vanliga jobbet och sen kör ett lunchmöte på något av de andra jobben. Och sen vara i Finspång och träna, eller åka till Ulricehamn en onsdag klockan två på dagen för att vara hemma i "Viken" tre på natten. Och så ringer klockan igen. De dagarna i november – de kan bli ganska tunga. Men jag får onekligen ut nånting av det här. Jag tycker det är väldigt kul att skapa något av ingenting. Det är väl det som driver mig misstänker jag. Sen vet jag inte var den här sjukdomsbilden jag har kommer ifrån. Kanske att jag som liten såg Percy Nilsson bygga upp Malmö från ingenting till SM-guld. Dock har jag inte satt målet att Guts ska vinna SM-guld, men man vet aldrig (skratt).
Du har gått in med en hel del pengar från dina företag till IK Guts?
– Jag är väl den enskilt absolut största sponsorn till Guts.
Det känns kanske ganska enkelt i och med att du brinner för det så mycket?
– Det är den sämsta affären jag nånsin har gjort. Samtidigt: På något sätt ger det mycket glädje till andra att den här klubben finns. Det ger också glädje till mig, jag får ut något av det också. Sen är väl drömmen och visionen att det här ska stå på egna ben framöver genom att vi bygger upp en bra verksamhet. De flesta skulle nog betrakta mig som ganska korkad om de visste vad jag hade gjort för den här föreningen, men jag har en passion som driver mig. Det är ingen som tvingar mig till något.
IK Guts Finspång förfogar över en högintressant trupp 2021/2022. De ställs i premiären – hemma i Finspång under lördagen där det är gratis inträde – mot Borås, ett lag som har satsat hårt och blir en riktig värdemätare.
– Det kan nästan inte bli bättre än att få Borås hemma direkt. Vi har absolut ingenting att förlora, allt att vinna. Att få "Real Borås" på fall, det har man längtat efter att försöka lyckas med, säger Björn Olsson.
– Hockeyettan minskades med sju lag förra säsongen. Många spelare har fått söka nya klubbadresser vilket har gjort kvalitén på tvåan mycket högre än vad den har varit på många år. Jag tror det kan bli ganska jämnt i slutändan. Tyringe satsar hårt. Mjölby och Gislaved är alltid med. Vänersborg ser intressanta ut.
Björn Olsson ser fram emot att få spela om poäng igen. Men är fundersam kring spelschemats inledande utformning.
Guts spelar då fyra matcher på åtta dagar.
– Det är mer än både SHL och allsvenskan. Det är helt sanslöst konstigt alltså. Jag fattar inte hur man har tänkt, säger han.
Det får bli lite massage på ljumskar och ryggar?
– Haha, ja det lär det ju bli. Men vi har valt att ha en ganska bred trupp för att klara av att spela så många matcher.
Är det ett tydligt mål för er att gå upp till ettan?
– Det finns inget uttalat mål eller styrelsebeslut på det. Men vi ska ge oss själva chansen till att vinna varje match. Om det skulle leda till att vi går till hockeyettan, så vore det fantastiskt kul. Om vi inte lyckas, så har vi fortfarande ett antal år på oss att ta oss dit. Men det är klart att det är roligare att åka till Skövde och Mariestad och spela i stället för Ulricehamn.
Truppen
Målvakter: Oliver Eriksson, Simon Zurawski.
Backar: William Bohman, Alexei Bondarev, Samuel Holmberg, Lucas Jansson, Victor Lindman, Hampus Karlsson, Anton Kellman, Jesper Olsen, Olle Umberg.
Forwards: Artemi Aleksandrov, William Arweson, Eric Asp, Filip Forsström, Oscar Jacobsson, Anton Lindqvist, Kiril Lodeikin, Blake Luscombe, Andreas Nelly, Haralds Podzins, Nikita Reyn, Emil Rooth, Jacob Sundberg, Maxim Zyuzyakin.