1–5-torsk hemma mot Almtuna och Vita Hästen landade på framtänderna efter den imponerande vinsten borta mot allsvenskans i särklass bästa lag, Timrå.
Ännu bryskare var Tony Zabels sätt att hantera söndagsförlusten i sin analys.
Håll er i:
Här kommer trestegsraketen som fyrades av rätt in i Kenny Wiis mobilinspelning:
– Det är en av våra etablerade spelare som svänger undan. Kanske han med mest spelsinne i hela laget, han tittar på pucken. Fegt.
– Jag tror att det faller på karaktär, att man inte är en gedigen människa (om var och varannan match-syndromet).
Och:
– Jag skulle vilja göra flera förändringar i det här laget. Jag skulle vilja byta ut folk för att ta in folk. Jag tycker att det är karaktärsproblem.
Det var ingen vidare match av Vita Hästen.
Ingen tycker annorlunda.
Fem nya mål baken, 81 totalt, storförlust och bara nykomlingen Väsby har svårare att få ordning på försvarsspelet.
Den senaste veckans ostadiga insatser, från Timrå till Almtuna, blottar att det här laget har förmågan att glimta till men att Vita Hästen är oroväckande bräckligt och att känns inte som det där spelmässiga lyftet ligger och lurpassar redo att explodera i segrar och en tabellstegring.
Innan du gapar om att det är drygt halva grundserien kvar att spela, så är det nära till hands att använda Tony Zabels sällsynt bryska såg som indikator på att han själv tvivlar på lagbygget.
Som han själv satt ihop. Som han själv ansvarar för. Som han ska se till mår bra och presterar.
Det var en omotiverad ångvält att plocka fram och inte med särskilt imponerande flärd eller taktkänsla.
Zabel klarade inte av stå för hur illa det såg ut på isen mot Almtuna och sköt över ansvaret på spelarnas "bristande karaktärer".
Högt i tak. Det är hockey, det ska de kunna ta.
Jag är inte där i alla fall.
Det kändes mer som en flykt.
Tony Zabel har inte direkt valt att hålla en låg profil i sina intervjuer, matchanalyser eller kommentarer sedan han klev in genom dörren i Himmelstalundshallen.
Uppfriskande.
Tro inte för en sekund att jag tycker annorlunda efter att ha jobbat med en på tomgång malande Jens Gustafsson i drygt fyra år, men det finns sätt att vinna respekt som vinnare och förlorare.
Tar du kulor för dina spelare, hur svag insatsen än är, framstår du inte bara som den pålitliga, trygga punkten oavsett hur hårt det piskar.
Du höjer nackarna i ett förlorande omklädningsrum. Där och då behöver de inte bli överkörda på samma sätt. En gång till.