Från, i sammanhanget lilla, Vita Hästen till de stora ishockeyscenerna. Det är en imponerande resa som han är ensam om. Det blev 13 säsonger i NHL, landskamper, OS- och VM-spel.
Men om allting har en början så har det också ett slut.
Efter den förra säsongen i Detroit Red Wings valde Jonathan Ericsson och familjen att flytta hem till Sverige. Därefter har tankarna gått. Spela något mer hemma i Sverige eller lägga skridskorna på hyllan.
Ju längre tiden gått, desto tydligare har det givetvis känts att spel varit ett avslutat kapitel, men det är först nu han säger det själv.
– Jag har haft tankar på att kanske spela något år i Sverige, men så försökte jag träna lite själv och det kändes inte alls bra efteråt. Jag hade ont i ett par dagar när jag kört själv i tio minuter till en kvart. Så det känns som rätt beslut, säger "Jonte" till Sporten.
– Det här är ingen säsong där jag känt att jag missat något heller. Jag vet att killarna jag har kontakt med som spelar också säger att det inte är lika roligt när det inte är någon publik. Att de saknar adrenalinkicken när det är högljutt.
Även om du hade velat, det är inte säkert att det hade gått att komma tillbaka och spela på grund av kroppen?
– Nej, det har varit slitiga säsonger på slutet där jag inte kunnat prestera på den nivån som jag kunde när jag tränade som hårdast. Det har varit för mycket med ryggen och höften. Ena benet funkar till 75–80 procent. Jag har fått fler och fler ryggskott för varje säsong. I USA har jag haft en väldigt bra kiropraktor. Det har kunnat hända på uppvärmningen ibland, sedan har han räddat så jag kunnat spela den matchen men sedan har det tagit tid att komma tillbaka efteråt.
Efter att ha levt som ishockeyspelare sedan han var ung är det ett nytt liv att inte identifiera sig som elitidrottare längre. Familjen bor i Saltsjöbaden utanför Stockholm och trivs bra med livet där.
Jonathan Ericsson har även engagerat sig i padel-boomen där han och brorsan Jimmie är delägare i en hall i Skellefteå och "Jontes" tidigare verksamhet utanför hockeyn, satsningen på att lansera bearnaisesås i USA, går framåt.
Hur känns det att inte vara ishockeyspelare längre?
– Det känns okej. Absolut. Speciellt, som jag sa, när det är den här situationen. Annars hade det varit tråkigare. Jag längtar inte till det när jag pratar med de som spelar med Detroit just nu. Det är miserabelt stundtals. De får inte lämna hotellet på resorna, inte gå ut och käka med kompisarna. Det är munskydd på och bara sitta på hotellet.
När tog du beslutet att inte försöka spela något här hemma?
– Jag kände efter träningen själv här i Saltsjöbaden, att det inte skulle funka. Att det inte var värt det. Till vilket pris i så fall? Jag har tre barn, vill kunna vara aktiv med dem och även vara aktiv för egen del också.
Därför kom det aldrig så långt att det blev nära med någon klubb.
– Jag pratade lite med min agent, hade sagt att han skulle titta lite i Europa och det fanns alternativ om jag ville. Men jag ville börja träna själv först och säga till om det skulle bli aktuellt, men det kom aldrig så långt.
Detsamma gällde med Vita Hästen.
– Jag sa att det inte var aktuellt just då, sedan kom det inte så långt där heller. Det var smickrande, jag har träffat "Nisse" (Fredrik Nilsson) på marknadssidan rätt mycket. Han har frågat en del, med glimten i ögat, men jag har varit ärlig hela tiden.
Om du nu ska summera karriären, är du nöjd?
– Om jag tittar tillbaka till innan NHL-karriären är jag nöjd att jag fått spela i världens bästa liga. Med och mot världens bästa spelare. När vi vann Stanley Cup 2008 var jag inte så delaktig, 2009 var jag det när vi gick till final men förlorade med 3–4 (mot Pittsburgh). Det var lite snopet. Men allt som allt är det jäkligt kul att ha fått uppnå det, säger Jonathan Ericsson och fortsätter:
– Sedan har jag haft den rollen jag haft, det har aldrig varit ambitionen att bli den bästa backen i NHL men jag har försökt göra det jag gjort med stolthet.
Kommer du vara involverad i ishockeyn på något sätt även i framtiden?
– Jag har varit med och tränat ett ungdomslag i "Saltis" som en kompis har. Där känner jag att jag har mycket att ge. Det är något jag kan tänka mig, att hjälpa till i flera olika lag med specialutveckling. Jag vill inte ha ett eget lag, då blir det mycket planering och att man är borta på helgerna.