För exakt ett år sedan blåstes allt spel av på grund av coronan, precis innan Hästen skulle möta Södertälje i Himmelstalundshallen – i slutspelet.
Nu blev det just SSK som fick vara med och sätta punkt för den här turbulenta säsongen som aldrig riktigt tog fart eller hittade stabilitet.
43 spelare i Tony Zabels stall från och med försäsongen säger en del om rock'n'roll-ruljansen i Himpa. Den gigantiska omsättningen är förmodligen också den enskilt största anledningen till ojämnheten över säsongen där Hästen aldrig någonsin fick ihop till tre raka segrar.
Tydliga och talande siffror. Med det blysänket till statistik runt halsen har man inte i ett slutspel att göra.
Skulle Hästen skitit i att låna in en handfull spelare med nordamerikanska kontrakt i höstas? Med facit på hand – förmodligen.
Innan facit fanns? Nej. Inte en chans. Inte med tanke på att det var en trupp med för många ofärdiga spelare i, och att Hästen fick in en ovärderlig kompetens som knappt belastade klubbkassan.
Handen på hjärtat, alla supportrar: Hade ni velat vara utan Marcus Sörensens cirkushöst? Nej, jag tänkte väl det. Dock hade man kanske trott på ännu större poängutdelning när alla de bästa lånen var här samtidigt.
Priset i det längre perspektivet blev att ett par spelare inte fick chansen att utvecklas i den allsvenska kostymen, och när hålen skulle fyllas blev det ytterligare ett antal korttidslösningar som fullbordade lapptäcket.
Till det ska läggas ett par kostsamma skade- och coronaavbrott på framför allt Patrick Blomberg och Kevin Elgestål.
Målvaktssidan? Riktigt bra mellan varven i enskilda matcher men inte totalt sett över hela säsongen. I så fall hade Vita Hästen gjort sig redo för slutspel nu. Det känns som om Norrköpingssonen Viktor Kokman, som har gjort succé i Norge, gott och väl hade kunnat fått en förlängning i stället.
På plussidan vill jag ändå räkna in tre individuella spelare. Sörensen är ofrånkomlig när säsongen ska summeras och det är bara att tacka och bocka för underhållningen han bjöd på. Att Marcus Eriksson kom tillbaka från Guts och var "Macke-bra" direkt var häftigt att se, liksom backen Kim Johanssons fina utveckling och poängproduktion.
Offensivt är det dock ingen som riktigt har tagit det där oväntade extraklivet och stuckit ut. Det har inte funnits någon Linus Andersson eller István Bartalis som verkligen har gjort skillnad.
Med allt sammankokat får det här betecknas som en klassisk mellansäsong där huvudmålet var att överleva. Sportsligt gick klubben ändå någorlunda i hamn, trots missat slutspel, eftersom det blir allsvenskan i höst också. Det återstår att se hur pass mycket stryk ekonomin har fått, framför allt med tanke på publiktappet på grund av coronan.
Det gapas om Zabels avgång bland en hel del supportrar nu, men det känns som fel väg att gå. Man får inte glömma att han i två års tid har haft dubbla roller som tränare och sportchef. Han har alltså tagit på sig det, eftersom klubben inte haft råd med en enskild sportchef.
Den här sjuka coronasäsongen törs jag knappt spekulera i hur många timmar han har lagt ned som just sportchef. 43 spelare har alltså haft kontrakt men hur många andra gubbar har Zabel haft på kroken, som det inte har blivit något med? Allt krångel med avtal, inte minst med de nordamerikanska lirarna, all tid i telefon med spelare, ledare, agenter och scouter till höger och vänster, och sen kanske allt ändå rinner ut i sanden till sist.
Och på det ska han alltså vara tränare med allt vad det innebär, även om det är långt ifrån någon one-man-show. Men träningar ska förberedas, enskilda spelare ska instrueras och drillas, lagspelet ska sättas, det ska scoutas inför 52 matcher och det ska resas upp och ned genom hela landet i ett halvår.
Klart det sliter.
Klart att inget av de båda jobben blir hundraprocentigt utfört, hur mycket Zabel än försöker att lappa ihop sin tid.
Om Vita Hästen inte har råd att anställa en sportchef till hösten får man väl försöka göra en rockad med befintlig personal i stället. Ur tränarkvintetten Tony Zabel, Niklas Czarnecki, Jussi Salo, Fredrik Eriksson och Mikael Johansson borde det gå att sy ihop ett paket med en annan utformning kan man tycka.
Silly season ska självklart bli intressant att följa. Jag utgår från och hoppas på att vi får se Marcus Eriksson och en färdigrehabad Jesper Samuelsson tillsammans i höst igen.
Den grunden skojar man inte bort.